Med anledning av orsak så läser jag FN:s folkmordskonvention. De fyra första artiklarna lyder:
Article I
The Contracting Parties confirm that genocide, whether committed in time of peace or in time of war, is a crime under international law which they undertake to prevent and to punish.
Article II
In the present Convention, genocide means any of the following acts committed with intent to destroy, in whole or in part, a national, ethnical, racial or religious group, as such:
(a) Killing members of the group;
(b) Causing serious bodily or mental harm to members of the group;
(c) Deliberately inflicting on the group conditions of life calculated to bring about its
physical destruction in whole or in part;
(d) Imposing measures intended to prevent births within the group;
(e) Forcibly transferring children of the group to another group.
Article III
The following acts shall be punishable:
(a) Genocide;
(b) Conspiracy to commit genocide;
(c) Direct and public incitement to commit genocide;
(d) Attempt to commit genocide;
(e) Complicity in genocide.
Article IV
Persons committing genocide or any of the other acts enumerated in article III shall be punished, whether they are constitutionally responsible rulers, public officials or private individuals.
—
Under mitt liv har det med jämna mellanrum diskuterats hur det tyska folket tänkte under förintelsen. Ju äldre jag blivit desto längre har distansen till förintelsen och nazismen blivit och det diskuteras allt mer sällan. Så idag sitter jag under kastanjen och funderar på om det inte är dags för mig att berätta varför jag inte skriver något, gör något eller agerar i relation till det folkmord som pågår just nu. Framför världens ögon.
Svaret är ganska enkelt, jag fegar ur. Av massor av anledningar. Men ett folkmord är det. Det förnekar jag inte. Min feghet förnekar jag inte heller. Jag hoppas att livet och Gud förlåter mig för detta.
