Döden ger hopp om livet

På begravning. Slås ännu en gång av hur bra människor är på att vara medmänniskor. När vi står samlade i sorg, framför korset, inför det oundvikliga… då är det som att vi blir jämlikar. I alla tårar, frågor och svåra känslor blir vi människor som kan hjälpa varandra att bära det svåra som livet för med sig.

Tänk om vi kunde göra det även utanför begravningarna?

Nick Cave skriver något viktigt

 

I kontrasten mellan samtidens totala mörker och vårens totala ljus och uppståndelse är det tisdag. Min dag börjar med ett mail. Från The Red Hand Files, där Nick Cave publicerat ett nytt själavårdande svar. På en fråga om hur han kan säga ”Jag älskar er” till publiken.

”This love is true. It is not symbolic, metaphorical, or platitudinous. I see before me a group of human beings, precarious and vulnerable, granted a brief time on this earth, each filled with a shocking potential for beauty and terror, good and evil, and with the extraordinary capacity to give and receive love. At that moment, love is the appropriate response. ”

Att följa The Red Hand Files, och Nick Caves långa samtal med människor hjälper mig att fortsätta tro på att det går att ta livet på allvar. Att vara tillsammans i mörker och samtidigt öppna ögonen för ljuset. I mina ögon är Nick Cave en av samtidens stora teologer (utanför teologins erkända ramar). Jag är tacksam för honom.

Predikan: Fria att älska (Andra söndagen efter påsk)

Predikan
27 april, 2025

Digitalt
Andra söndagen efter påsk
Tema: Påskens vittnen

 

Epistel
Första Johannesbrevet kapitel 5, vers 1-5

Var och en som tror att Jesus är Kristus, han är född av Gud, och den som älskar fadern älskar också hans barn. Att vi älskar Guds barn ser vi därav att vi älskar Gud och håller hans bud. Ty detta är kärleken till Gud: att vi håller hans bud. Hans bud är inte tunga, eftersom alla som är födda av Gud besegrar världen, och detta är den seger som har besegrat världen: vår tro.
Vem kan besegra världen utom den som tror att Jesus är Guds son?

Evangelium
Johannesevangeliet kapitel 21, vers 15-19

När de hade ätit sade Jesus till Simon Petrus: ”Simon, Johannes son, älskar du mig mer än de andra gör?” Simon svarade: ”Ja, herre, du vet att jag har dig kär.” Jesus sade: ”För mina lamm på bete.” Och han frågade honom för andra gången: ”Simon, Johannes son, älskar du mig?” Simon svarade: ”Ja, herre, du vet att jag har dig kär.” Jesus sade: ”Var en herde för mina får.” Och han frågade honom för tredje gången: ”Simon, Johannes son, har du mig kär?” Petrus blev bedrövad när Jesus för tredje gången frågade: ”Har du mig kär?” och han svarade: ”Herre, du vet allt; du vet att jag har dig kär.” Jesus sade: ”För mina får på bete. Sannerligen, jag säger dig: när du var ung spände du själv bältet om dig och gick vart du ville. Men när du blir gammal skall du sträcka ut dina armar och någon annan skall spänna bältet om dig och föra dig dit du inte vill.”
(Så angav han med vad för slags död Petrus skulle förhärliga Gud.) Sedan sade han till honom: ”Följ mig!”

Predikan

Varje trana är en bön om fred. Vår önskan är att dessa fredstranor ska beröra er, att de ska förmedla hopp i förtvivlan och fred i efterdyningarna av skjutningen.

Så skriver Sam Greening, kyrkoherde i Pilgrim Christian Church, Ohio till oss i Örebro. Brevet följde med en sändning med 1000 fredstranor, omsorgsfullt vikta i papper och skickade till oss. Det är något av det finaste jag läst sedan jag för första gången läste och hörde orden som är kärnan i Sara Parkmans sång ”Eros, agape, philia”.

På min grav ska det stå: Som hon har älskat.

Både herden och sångerskan sammanfattar Jesus lära. På olika sätt. Författaren till Första Johannesbrevet, som vi fått höra idag, sätter andra ord på att följa Jesus. Ord som stör mig.

Vem kan besegra världen utom den som tror att Jesus är Guds son? Det där är en provocerande fråga. Ingen kan besegra världen. Jesus visar snarare att det är kärlek till världen som är vägen. Alltså kärlek till det som vi möter i världen. Andra människor, djur, växter och allt det där som skapats.

I Johannesevangeliet frågar Jesus Petrus om han älskar honom, tre gånger. Kanske för att Petrus får tre chanser att försonas med de tre förnekanden han gjorde ett par dagar tidigare. Kanske för att Jesus använder två olika grekiska ord i ursprungstexten för att uttrycka kärleken, vilket tyder på att han möter Petrus i ögonhöjd när går från den gudomliga kärleken i ἀγάπη till den broderliga kärleken i φιλία.

Jag tycker att det där är lite svårt att förstå, men jag är i gott sällskap. För såväl skriftlärda, fariséer och överstepräster som lärjungar verkar ha svårt att förstå vad Jesus säger mest hela tiden. Liksom vanligt folk. Inte sällan är det periferins människor i utkanten som förstår. Änkorna, de fattiga och föräldralösa. Romerska officerare och besatta. De som är utanför, hedningarna. De sjuka och utförsäkrade. Ortens folk. Dom andra.

Det saknas inte människor som vill förenkla världen. Jag har hört tolkningar som fördummar och polariserar. Som judisk tradition överflödig när vi smarta kristna förstår hur det verkligen är. Jag har läst hatpredikanters texter om vem som får älska vem, och vilka människor som får äga vilka människor. Jag har hört presidenter och diktatorer basera sina galna maktambitioner på Bibeln.

Jag tror att vi ska vara försiktiga med att besegra världen i Jesu namn. Det vi kan besegra är begäret som gör att vi fyller Guds värld med saker som plast, rasism och läkemedelsrester som ofiltrerat går ut i naturen. Sopor som håller på att besegra världen, så att säga. När vi låter dåliga idéer leda oss.

Tre gånger uppmanar Jesus Petrus att vara en god herde för människorna. Varje gång är en fördjupning som gör det lite tydligare vad det är Jesus vill att Petrus ska förstå. Tvåtusen år senare viker och skickar en mänsklig gemenskap 1000 tranor kärlek till oss.

Det handlar om kärleken. I vår individualistiska tid kan det vara svårt att den handlar om OSS ALLA, och inte bara några få passionerade eller familjärt exklusiva tvåsamhets- eller fåsamhetsrelationer.

När Jesus frågar Petrus om kärleken så handlar det om ἀγάπη – den villkorslösa kärlek som strömmar från Gud genom skapelsen. Den osjälviska, sjävuppoffrande kärleken. Agape är den bibliska kärleken. Och det är den som Jesus vill att Petrus ska leda människorna i.

Det är nog den som Sara Parkman menar när hon sjunger:
På min grav ska det stå: Som hon har älskat.

När den treenige guden bjuder in oss, kallar oss, omsluter oss…. då är det den kärleken som gäller. Det är den som möter oss i brödet och vinet. Det är den som lite trevande, eller urstarkt, utväxlas i fridshälsningen. Det är den vi får ta emot i välsignelsen. Det är den kärleken Gud vill att vi sprider i världen. Som skapade medskapare och Guds händer i världen. Som Kristi kropp. Vi är sedda och kan se andra. Vi är berörda och kan beröra andra. Vi är älskade och kan älska andra.

Vi kan alla vara påskens vittnen. Vi kan bära evangeliet i våra hjärtan och låta det styra hur vi rör våra händer. Det kan få styra våra steg. Det kan göra stor skillnad i hur vi bemöter de vi möter här utanför kyrkan. På våra arbetsplatser. På bussar och i bilköer. I samtalen där vi diskuterar hur DOM ANDRA gör därborta i samhällets utkant. När vi lite besviket säger att NÅGONANNAN borde göra något åt DOM ANDRA… så är vi fria att älska den där NÅGONANNAN. Om vi vill att DOM ANDRA ska älska oss… då får vi nog älska DOM ANDRA också.

Vi behöver inte följa människor med maktambitioner som använder enkla lösningar för att ställa oss MOT varandra. Jag tror att det gamla hopplöst bespottade ordet solidaritet inte måste vara inlåst i mänsklig ideologi. Jag tror inte heller att det urvattnade ordet frihet låsas in i mänsklig ideologi..

Gud tvingar oss inte att välja MELLAN solidaritet och frihet. I Guds kärlek blir vi fria I solidaritet och solidariska I frihet. Jag tror att kärleken från Gud strömmar igenom Skapelsen. I varje hjärtslag. I varje celldelning. I energin som inte kan förstöras, bara byta riktning. I kolatomens eviga kretslopp. I varje första andetag och i varje sista andetag. Jag tror att det är mer ansträngande för människan att jobba MOT den kärleken än MED den.

Kärleken i Guds nåd omsluter oss i allt. När vi bejakar den och tar emot den börjar den strömma igenom oss också. För att sprida sig vidare. Så kan vi följa Jesus. Han tror på oss och att vi också kan torka tårar. Lyssna på varandra när vi lider. Hjälpa varandra upp på fötter igen.

För ett par år sedan avslutade Sara Parkman en spelning på den stora festivalen Way out west i Göteborg med att ta med sitt band längst fram till scenkanten. Där de lade ifrån sig sina instrument, släppte mikrofonerna och förenades med den stora publiken som av hjärtans lust sjöng:

På vår grav ska det stå
Som vi har älskat

Där och då, i Göteborg, uppstod en gemenskap. Gränsen mellan ledare och följare suddades ut. Där och då förkroppsligades kärleken i ett gemensamt VI. En gemenskap som häromveckan också förkroppsligades i de omsorgsfullt origami-vikta fredstranor som skickades hit till Örebro Ohio.
Så kan vi också älska varandra. Så kan vi föra varandra på bete. Så kan vi tillsammans gå till måltiden nu. Inte för att besegra världen. Utan för att läka den. Genom att vara en del av Guds allomfattande kärlek. Fria att älska.

Den bedjande madonnan

Min älskade Maria gav mig en fin present. En sju kilo tung statyett i gjutjärn av en bedjande Maria, nästan hundra år gammal. En vacker tingest som nu står i vår bokhylla som en påminnelse att vandra ödmjukt och lägga ansvaret där det hör hemma. Att lita på Gud. Som det står i Lukasevangeliets första kapitel, vers 38.

”Må det ske med mig som du har sagt.”

Fransiscus kommer att vara saknad

Följer begravningen av påve Fransciscus. Förstås ett stort spektakel, men samtidigt något innerligt. Pratade med min vän P igår och vi kände båda att det är viktigt att fortsätta bära Ordet i Fransiscus anda.

I sin vapensköld valde Fransiscus att skriva in ”miserando atque eligendo” från en predikan av den helige Beda, där han kommenterar Jesu kallelse av tullindrivaren Matteus (Matt 9:9): Jesus fortsatte därifrån, och då han såg en man som hette Matteus sitta utanför tullhuset sade han till honom: »Följ mig!« Och Matteus steg upp och följde honom.

Det handlar om den unge Jorge Mario Bergoglios ödmjukhet inför sin egen kallelse, alltså att identifiera sig med tullindrivaren, i utkanten. Mottot kan sägas betyda ungefär att han såg på honom med barmhärtighet och sade: Följ mig.

Begravningsmässan följs på plats av fler än 100 000 människor. Ett vackert litet brödunder i sig utspelas nu när fler än 4000 präster och biskopar delar ut nattvardens bröd på Petersplatsen till de många, många människorna från hela världen som är på plats.

 

Begravningens agenda är 87 sidor lång, mässan ungefär 2,5 timmar. Ett vackert spektakel. Ett avslut för en människas gärning och vandring på jorden. Förhoppningsvis inte ett avslut på det som Ordet ville göra genom Fransiscus. Men, det kanske är upp till oss som är kvar?

En tydlig tanke avslutar begravningen. Efter att inledningsvis ha handlat mycket om de olika världsledare som är på plats, eller om sedvanligt direktsändningspladder om vem som ska efterträda….så har den långa kortegen givit plats för lite mer värdighet, stillhet och tystnad. Applåderande människor längs vägen och nu tas kistan slutligen emot vid Santa Maria Maggiore där marginalens människor, de som vi vanligtvis kallar DOM ANDRA, som hemlösa, fångar, invandrare, tar emot kistan och lägger blommor på den.

Apostoliskt. Pastoralt. Mänskligt. Som ett litet evangelium på något vis.

Femtiofyra

Blev 54. Blev väckt med frukostbricka och sång av Maria. Fullspäckad praktikdag i kyrkan. Mängder av grattis. Känner stor tacksamhet för att jag får vara med. ❤️ För barnen jag kallar mina och livet som jag kallar mitt.

Om den profetiska rösten

23 april 2025
Betraktelse vid morgonmässa
S:t Nicolai kyrka, Örebro

 

Bibeltext
Femte Moseboken kapitel 18, vers 15-18

Herren, din Gud, skall låta en profet lik mig träda fram hos dig ur dina bröders led. Honom skall ni lyssna till.

Det var om detta du bad Herren, din Gud, när ni var församlade vid Horeb. Du sade: ”Jag vill inte höra Herrens, min Guds, röst igen, och denna väldiga eld vill jag inte mera se, ty då kommer jag att dö.”

Då sade Herren till mig: ”Vad de säger är riktigt. Jag skall låta en profet lik dig träda fram ur deras bröders led. Jag skall lägga mina ord i hans mun, och han skall förkunna för dem allt vad jag befaller honom.

Betraktelse

Jag är glad och tacksam för att jag får vara här den här morgonen. Jag vet inte hur ni andas när ni sover, men jag vet att jag inte har en aning om hur andetagen håller mig levande under natten. För mig är det ett av livets mysterium. Jag är i ett hjälplöst tillstånd och har svårt att se att det är jag som tar andetagen. Det är som att de ges till mig. Till oss. Så tacksamhet är känslan jag vaknat med den här onsdagen efter påsk.

I orden från femte Mosebok säger Gud att en människa ska få Guds ord i sin mun och förkunna dem. Jag tror att vi som kyrka är kallade att vara en sådan profetisk röst. Här och nu i vår tid kanske den rösten till och med behöver höjas.

I måndags tystnade i sådan röst. När Jorge Mario Bergoglio, alltså påven Fransciscus vandring på jorden nådde sin ände. Hans mänskliga röst var svag och märkt av sjukdom när han i sitt sista offentliga framträdande profetiskt vädjade om omedelbart eldupphör i Gaza och hjälpa det svältande folket i sin strävan efter fred. På skärtorsdagen besökte han ett fängelse i Rom och bad om ursäkt för att han var för svag för att tvätta människornas fötter därinne.

Som Fransiscus kan vi fråga oss: Vilka är vi att döma? Som Fransiscus får vi tro att vi också kan utropa att kyrkan inte är ett tullhus, utan Guds hus där det finns plats för alla. Ett fältsjukhus som ska finnas där nöden finns. Med profetisk röst kan vi välja att låta det där fältsjukhuset ta plats och påverka samhället.

Vi är tillsammans i ljus, och tillsammans i mörker. Livet har segrat, men vi ser en stor törst efter död i världen, sade Fransiscus dagen innan han dog.

Våren och påsken vittnar om livets seger över döden. Det visar också de 1000 fredstranor som sändes till Örebro från en församling i Ohio, USA. Där människor omsorgsfullt origami-vikt alla dessa tranor och skickat dem som en fredshälsning till oss med orden:

Varje trana är en bön om fred. Vår önskan är att dessa fredstranor ska beröra er, att de ska förmedla hopp i förtvivlan och fred i efterdyningarna av skjutningen.

Det har gått ett sjuttiotal dagar sedan de sjuttio expanderande kulorna avlossades på Risbergska och slet sönder 11 människor, skadade ännu fler och lämnade många i sorg och förtvivlan. Skott som också sköts in i ett samhälle vars mänskliga väv redan innan hade stora revor i form av klyftor som gör att människor lever olika länge, beroende på var de föds och lever i vår stad.

Mötet med den treenige guden ser ut på olika sätt. Vi står tillsammans inför mysteriet. Nåd och försoning får vi unna varandra. Här i kyrkan och utanför. Inget hindrar oss från att vara den där profetiska rösten. I väntan på Jesus, kan vi göra som Jesus. Älska varandra, som han älskar oss. Tvätta fötter. Öppna fältsjukhus.

Vi får tro att vi kan vara viktiga för den här världen. Och kanske lägger Gud orden också i våra munnar, på samma sätt som Anden blåser liv i oss när vi sover?

God morgon.

Påve Fransiscus

Påve Fransiscus vandring på jorden är över. Han som förvaltade och förde vidare arvet från Vatican II. Som visade vad ordet pastoral innehåller. I det här klippet blir det så tydligt vad det handlar om att vandra i Jesus spår och agera i kärleken.

Vi som lever kvar har en uppgift. En kallelse. Vad gör vi med den?

 

Wim Wenders fina dokumentär om påven rekommenderas varmt.

Långfredag

Dagen börjar med en stark känsla i magen och tre låtar i huvudet. Lancelot som sjunger: ”Visa mig vägen, jag söker en famn, för jag är en medborgare av ingenstans”, Nina Rochelle som sjunger: ”Min själ söker uppehållstillstånd hos den som vågar vara fördomsfri en stund” och Håkan Hellström som sjunger ”Vad fick dig att tro att du var ensam? Jag följer dig utför, tillsammans i mörker.” Fin avskalad gudstjänst där jag fick predika. Sedan tog vi med en vän hem på lunch och satt i samtal hela eftermiddagen. Avslutade med en promenad på kyrkogården.

En fin långfredag.