Bra saker med idag:
1. Manu Chao har äntligen släppt sin nya skiva
2. Asfaltdjungelns indianer verkar bli fler
3. Det verkar som helgen är helt ledig
Muhammedbilder i Örebro
Nu har det varit rabalder om Muhammedbilder igen. Konstnären Lars Vilks och Nerikes Allehanda har profilerat sig i nationella och internationella medier. En lyckad PR-kupp för bägge. Kanske räknade man inte med att vissa troende muslimer inte heller den här gången skulle uppskatta att få sin profet avbildad, inte ens som rondellhund.
Således har nu ett antal knasiga regimer protesterat i knasiga ordalag. Ett antal upprörda människor har demonstrerat. De utövar sin yttrandefrihet och blir nu anklagade för att själva inte respektera denna yttrandefrihet.
Såväl medie- som kulturelit står bakom publiceringen. Förstås. Liksom det politiska etablissemanget. Pressfriheten är viktigast. Jag köper det. Men jag köper inte dubbelmoralen jag anar i den här debatten. Leker med tanken vad som skulle hända om jag gjorde ett bildmontage av kungen idkandes sexuellt umgänge med ett djur av något slag och kallade det för konst och samtidskritik. Leker med tanken om att någon dagstidning publicerade bilden på ledarsidan för att stå upp för det fria ordet.
Vad skulle hända då? Har en känsla av att samma elit som nu står upp för pressfriheten skulle visa vart gränsen går och försvara kungen istället.
För mig är det uppenbart att religiösa människor – oavsett tro – inte är mycket värda i vårt samhälle. De förväntas – och ska självklart – respektera det sekulariserade samhällets lagar och regler hela tiden. Men varför respekterar inte samhället troende människor tillbaka? Yttrandefrihet förutsätter respekt. Inte censur, men respekt och förståelse för att människor i en demokrati har rätt att tycka, tänka och tro vad de vill – och säga det.
Till och med troende. Även den som tror på Gud, Allah, Jehova, Ukko eller någon annan abstrakt figur har rätt att inte hålla med. Således gör de som idag demonstrerar utanför Nerikes Allehandas tidningsborg vid Svartåns strand i centrala Örebro helt rätt. Lika rätt som tidningen gjorde när de publicerade bilderna.
Åsiktsmångfald är bra.
Alltid.
Närke
Passerar Hallsberg. Järnvägsporten till mitt forna hemland Närke. Är lite trött och tågsentimental efter att ha redigerat bilder på brudpar i någon timme. Det var här jag växte upp, träffade Camilla och blev pappa till Hanna. Här har jag släkt, goda vänner och minnen av platser och händelser. Saknar det ibland, men längtar inte hem.
Mitt hem är söder om Söder nu.
På tåg
Människorna runt omkring mig läser Stieg Larsson, Camilla Läckerg, Dagens Industri och jobbar i avancerade excel-ark. Själv sitter jag och lyssnar på en skiva jag ska recensera och redigerar bilder. På det här tåget fungerar internetuppkopplingen. Mitt möte i Göteborg slutade som jag ville och det känns som dagen blivit bättre.
Dagens bild 30 augusti 2007
Jag konstaterar att den underjordiska gången mellan Centralstationen i Göteborg och shoppingkolossen Nordstan är minst lika omysig som gången mellan Centralen och T-centralen i Stockholm. Trots dragspelarens molliga toner.
Varför har alla dragspelare träningsoverallsbyxor, förresten?
Morgonhumör
Sitter på ett X2000 till Göteborg. Åker första klass för första gången. Bra pris. Internet ingår. Nätverket och min dator vägrar dock förstå varandra. Efter en timmes försök med konfigurering ger jag upp. Arg som ett bi. Bredvid mig sitter två gubbar och gnäller över allt mellan trängselskatt och sommarvädret. De har fina, dyra kläder.
Jag gnäller också. Fanfanfan.
Dagens bild 29 augusti 2007
Femton blir fyrtiofem
Sängen håller fast mig stenhårt. Lyckas till sist kämpa mig fri från dess grepp men missar min slot i trafiken med tjugo minuter. Det gör att bilresan till Kungsholmen som brukar ta femton minuter idag blir fyrtiofem minuter lång. Köer vid fyra checkpoints gör att jag missar bonuspoängen hela vägen.
Arbetslivet i Stockholm. Sju grader på morgonen.
Dagens bild 28 augusti 2007
Sjukhuset är bra, del två
Har börjat inse en sak, nämligen att jag verkligen trivs på sjukhuset. Mitt i detta grå betongkomplex av miljoner kvadratmeter som vid en första anblick känns som Gulag slår nämligen ett hjärta som gör att tiden går långsammare, kontakten mellan människor djupare och allting varmare. Sjukhuset gör mig lugn. Får mig att känna mer.
Kanske galet, men jag trivs väldigt bra där.