Livstecken

De senaste tjugofyra timmarna har innehållit barnfotografering, installation av Apple-produkter hos min mamma, konsertbesök på Berns, för lite sömn, snurrig och stressig måndagmorgon, dis, dis dis och rivstart på jobbet. Snart sätter jag mig i bilen för att åka till Norrtälje där jag ska hålla ett föredrag.
Det är oktober. Som fan.

Däng!

Hanna vann två matcher av tre. Jag åkte på fett med däng i sista matchen. Men så hade hon ju Master Windu i mål också.

Jag vs. Hanna

Har saker jag borde göra, men ska för första gången på länge tillbringa lite tid på tu man hand med Hanna. Planerar att vinna över henne i Fifa 07 på X-Boxen. Mitt egentoppade Hammarby där jag själv spelar på topp mot hennes toppade Djurgården där Luke Skywalker och Obi Wan Kenobi är målspottare.
Let the game begin!

Det liv jag lever tar långsamt livet av mig

Rubriken finns med i en låt skriven av en av mina favoritartister, Per Persson. Just idag stämmer den in på mitt liv. I takt med att antalet ljusa timmar minskar blir mina möjligheter att orka med alla mina koleriska sysslor färre. Börjar känna det nu. Energin räcker inte till allt jag vill och kan göra. Som ett brev på posten börjar kroppen tala om det för mig.
Det börjar bli dags att gå in i det mentala idet igen. Göra en kärleksfull lobotomi på alla viljor för en stund.