Har just läst igenom ett pressmeddelande från Socialstyrelsen som handlar om nya nationella riktlinjer för diabetesvården. Har också läst igenom sammanfattningen av dessa preliminära riktlinjer. Språkligt var det en ganska torftig upplevelse. Byråkratsvenska möter medicinsvenska. Riktlinjerna är säkert bra, diabetesvården behöver liksom övrig sjukvård hela tiden utvecklas. Men jag tycker det är lite lustigt att ordet barn inte alls förekommer trots att antalet barn som diagnositiseras med typ 1-diabetes fördubblats i Sverige de senaste tjugo åren.
Jag är förstås oerhört färgad av min egen situation som pappa till två flickor med denna diagnos. Men, under de år som vi levt det livet har jag noterat att en majoritet av de nyheter som kommer ut i allmänna nyhetsmedier och tar upp diabetes handlar om diabetes typ-2. Inte så konstigt med tanke på att den också ökar.
Men något säger mig att de som lobbar för denna diagnos får mycket större utrymme i det offentliga rummet och i de intresseföreningar som driver diabetesfrågor. Anledningen är enkel. De är vuxna och kan tala i egen sak. Barnen är små, och ingen lyssnar på dem. Det är upp till oss föräldrar att driva den frågan.
Nu fick jag lust att skriva boken om hur det är att leva med diabetes som förälder. Igen. Om jag någonsin får någon att finansiera den lovar jag att den inte kommer vara skriven på byråkratsvenska. Eller medicinlingo.