Under många år, typ hela mitt liv, trodde jag att jag själv var min allra bästa rådgivare. Jag har pratat med mig själv så länge att jag inte kommer längre. Det blir ett ändlöst grubblande som inte leder så långt. Istället försöker jag lära mig att be om hjälp och att ta plats i andra sammanhang. Jag pratar med min psykolog och med mina vänner. Jag skriver för att jag måste. Sociala medier gjorde mig till en missbrukare i den här jakten efter bekräftelse och anknytning. Det blev nån slags monster. Bloggandet kräver lite mer eftertanke. Det hjälper mig att behålla förståndet. Pratandet med mig själv blir bättre när jag gör det offentligt.
Världen är galen ganska ofta och jag pendlar mellan att vara övertygad om att jag befinner mig i en god konspiration där allt går bra och att tro att allt kommer gå åt helvete. Flera gånger om dagen. Därför för jag detta offentliga resonemang med mig själv. Du får tjuvlyssna om du vill.
Men, blanda för allt i världen inte ihop det som står här med någon av de andra roller jag har. Det här är mitt alldeles egna konstnärligt journalistiska navelskådande projekt. Hämningslöst egoistiskt. Bara tänkt för mig själv. Inget är anpassat för att passa dig som läser. Inget jag skriver är tänkt att fungera som reklam eller propaganda. Det är bara mina funderingar helt enkelt. Egentligen inte tänkt för att någon ska läsa. Men viktiga för mig att skriva. En dagbok. Öppen.
Jag pratar med mig själv.