jag pratar med mig själv

Jag heter Fredrik Welander. Det här är mitt långa samtal med mig själv.

Jag vill egentligen bara leva. Två människor kallar mig pappa. Vi kan kalla dem Ella och Hanna. En snäll golden retriever, Vilda, har också blivit en del av mitt liv. En ängel på fyra ben. Jag är skriven på en adress i en medelmåttig, medelstor, mellansvensk stad. Den heter Örebro.

I ett år hette jag Fredrik Raben och var tysk medborgare. De följande 46 åren hette jag Fredrik Welander och var svensk medborgare. Sen gifte jag mig för andra gången. Hette Fredrik Bronner ett par år. Slutade vara gift. Också det för andra gången. Så nu heter jag som mig själv igen. Fredrik Welander.

Den djupare innebörden i att jag är…. försöker jag att förstå.

Jag är högkänslig, HSP, vilket på många sätt definierar mitt liv. Jag är mer introvert än många människor tror. Intuitionen är min bästa grej, magen och hjärtat är mina bästa beslutsfattarorgan och jag har svårt att stänga ute människors känslor och typ…. alla intryck. Jag blir helt enkelt överväldigad varje dag. När det är som allra bäst är det magiskt, som i en tysk bokskog eller på en lång sandstrand med havet som bästa vän. När det är som allra sämst blir jag överkörd av samtidens tempo och stress en regnig dag någonstans i Sverige. Ibland känns det som att jag lever två liv, dubbelt så fort och hälften så långt. Tempot är fortfarande alldeles för högt för mitt eget bästa. Livet i hundraåttio. Vilopuls runt 70. Men jag har börjat lära mig hur jag ska leva för att inte korta tiden jag fått allt för mycket.

Jag vill vara tillsammans, men blir också trött av hets, tempo och kollektiva känslostormar. Försvinner in i skogen och är borta i omgångar. Det finns ett hål i bröstet och en saknad. Men, jag har accepterat livet som ett tillfälligt uppehållstillstånd och försöker inte längre fly från döden. Jag tror på Gud, men inte den gud många valt att inte tro på. Gud är summan av allt liv och själva meningen. Kanske den Gud som de flesta troende faktiskt tror på. Allt hänger ihop. Skapelsen omsluter oss hela tiden. Det är en hård kamp att ignorera det. Den kampen har jag givit upp. Liksom kampen om att försöka förstå det där med Gud. Känslan och tron vägleder nu. Mysteriet är stort, liksom tacksamheten och förundran inför alltet.

Bor i en lägenhet i en obetydlig liten stad ganska långt norrut på jordklotet. Tillsammans med en människa jag litar på, älskar och kan vila tillsammans med. Maria älskar mig. Jag älskar Maria. Det är något att tro på. Försöker vara nära människor som lyssnar på riktigt. När jag får lust spelar jag piano, gitarr eller bas. Gör egen musik ibland, spelar aldrig live och väntar förgäves på att slå igenom. Eftersom jag tycker att alla levande varelser är lika mycket värda så äter jag inte mat som förutsatt att en annan levande individ ska födas upp och mördas för min skull.

En gång för länge sedan utbildade jag mig till grafiker. Senare klev jag in på universitetet och blev kulturvetare med kommunikationsvetenskaplig inriktning. Självlärd fotograf. Budskap i text, bild och form började jag med. Sen blev jag nån slags strateg. Mitt arbete handlar om strategier för beslutsfattande, utveckling av goda idéer och hjälpa goda berättelser att spridas. Vill vara med och läka världen. Lär mig saker. Möter människor som delar med sig av sin erfarenhet.

Jobbade i årtionden med rådgivning idé- och samhällsutveckling, kring PR och kommunikation och annat. Håller ibland utbildningar och leder samtal. Vill jobba för hållbar utveckling utan att skada mig själv eller andra på vägen. Att få människor att mötas på riktigt har varit viktigt för mig. Att hjälpa människor att lyssna på varandra. Det är det enda sättet att förstå och respektera. Det är vad jag vill göra.  Har slutat vara partist, men träffar ibland människor som tänker i liknande banor och försöker utveckla något annat. Att göra saker bra för allt och alla levande är missionen. Nu läser jag också teologi på heltid eftersom något kallar. Något större. Snart kommer jag att ta klivet över gränsen, helt in i studierna och andra arbetsuppgifter. Kan inte längre motivera att jag är med i rörelsen som tar oss till undergång. Tillväxt tillsammans-rörelsen.

Jag är på väg till en magisterexamen i teologi. Jag antogs 11 september 2023 som prästkandidat i Strängnäs stift av Biskop Johan. Allt är som det ska bli. Jag vill vara en av alla människor som vill dela sina liv med andra i tillit, tro, kärlek, respekt och lugn. Utan att skada sig själva eller andra. Vi kan minska varandras lidande när vi accepterar det. Kanske kan vi hitta både mening och lycka när vi gör det. Försoning är möjlig.

Ett annat ord för det är kyrka.

Båda mina barn har diabetes (typ 1), vilket påverkat mitt liv ganska mycket, och deras liv ganska totalt. Och nån gång i livet vill jag bo i Berlin eller Malmö. Egentligen vill jag bo någon helt annanstans, där det är varmare hela året, men det verkar inte bli så för mig. Jag vill vara en av de där människorna som bor vid ett hav. Där hör jag hemma.

Och precis som Håkan så tror jag att när vi går genom livet så har det bästa inte hänt än.

Bor: Örebro
Ålder: Närmare begravningsplatsen än BB
Äter: Vegetariskt
Dricker: Kranvatten, Zero, kaffe, bubbel och vitt vin ibland
Pratar, läser och förstår: Svenska, engelska, tyska och lite spanska samt koiné-grekiska.
Reser: På marken, till havet, slätten eller lövskogar
Ser på: Bilder och filmer som får mig att känna något
Hejar på: Alla skapade medskapare
Lyssnar på: Ljuden där jag är, eller musik, poddar, talad radio och ljudböcker
Tror på: Att allt hänger ihop i något som är oändligt mycket större än människan (vilket riktig vetenskap, religion och kultur påminner oss om varje dag)
Defekter: Medicinerar mot luftrörskänslighet, hypothyreos och känsliga slemhinnor i näsa och hals och dör om jag får i mig kiwi. Får lätt ont i magen och har en känslig själ. Synen har blivit sämre i tio år.
Film: Är bäst när den kommer från Japan, Italien, Spanien eller Frankrike.
Bok: Bibeln och massor av kurslitteratur. Alldeles för ofta skriven av vita nordamerikanska akademiker. Dessutom teologisk och filosofisk litteratur. Vill läsa mer poesi och skönlitteratur och annan avkopplingsläsning. Återkommer gärna till Rumi, Niklas Rådström, Emil Jensen, Joel Halldorf, Ram Dass, Owe Wikström, Maja Lunde, John Ajvide Lindqvist, Arto Paasilinna, Knausgård, Fredrik Backman och Anna Gavalda. Och fördjupar mig gärna i mystiker i alla livsåskådningar.
Instrument: Hemma finns ett KAWAI-elpiano (2000-tal), en kontrabas från Lindborgs instrumentfabrik i Landskrona (1950-tal), en Fender Telecaster (2008), en Fender Bullet (1982), en Fender Musicmaster-bas (1975) samt två en akustisk och en elektrisk epiphone, bägge kopior av klassiska Gibson-modeller.

Mitt CO2e (enligt Världsnaturfondens Klimatsmartkalkylator) är 6,54 ton. Det motsvarar alltså koldioxidutsläppen jag genererar genom mitt liv på ett år. Genomsnittet för svenskar är 11 ton. Det innebär att jag inte bara förbrukar jordens resurser och skickar upp kol i atmosfären för mig själv, utan också för flera andra medmänniskor. Eftersom jag inte tycker att jag är en särskilt resurskrävande person tycker jag att alla som har det sämre än jag ska få det som jag. Och vore jag lite mer avundsjuk skulle jag kunna tycka att alla som har det bättre än jag också skulle ha det som jag.

Om den världen blir verklighet, att alla har det som jag, behöver mänskligheten 2,9 jordklot. Men, vi har ju bara ett. Mitt liv är alltså egoistiskt och ohållbart. Det försöker jag att ändra på.

Jag har varit hobbyspsykolog också. Autodidakt i psykisk ohälsa. Den djupare innebörden i detta är ännu oklar. Det finns de som tror att jag är man, svensk och kreativ. Egentligen är jag ingenting. Absolut ingenting. En liten del av allting. Femtiotre år gammal har jag åter blivit student på heltid. Går på en ny väg. Det kanske är den bästa riktningen jag haft i livet. På väg hem. Tillsammans.

Under många år, typ hela mitt liv, trodde jag att jag själv var min allra bästa rådgivare. Jag har pratat med mig själv så länge att jag inte kommer längre. Det blir ett ändlöst grubblande som inte leder så långt. Istället försöker jag lära mig att be om hjälp och att ta plats i andra sammanhang. Jag pratar med min psykolog och med mina vänner. Jag skriver för att jag måste. Sociala medier gjorde mig till en missbrukare i den här jakten efter bekräftelse och anknytning. Det blev nån slags monster. Bloggandet kräver lite mer eftertanke. Det hjälper mig att behålla förståndet. Pratandet med mig själv blir bättre när jag gör det offentligt.

Världen är galen ganska ofta och jag pendlar mellan att vara övertygad om att jag befinner mig i en god konspiration där allt går bra och att tro att allt kommer gå åt helvete. Flera gånger om dagen. Därför för jag detta offentliga resonemang med mig själv. Du får tjuvlyssna om du vill.

Men, blanda för allt i världen inte ihop det som står här med någon av de andra roller jag har. Det här är mitt alldeles egna konstnärligt journalistiska navelskådande projekt. Hämningslöst egoistiskt. Bara tänkt för mig själv. Inget är anpassat för att passa dig som läser. Inget jag skriver är tänkt att fungera som reklam eller propaganda. Det är bara mina funderingar helt enkelt. Egentligen inte tänkt för att någon ska läsa. Men viktiga för mig att skriva. En dagbok. Öppen.

Jag pratar med mig själv.