jag pratar med mig själv

Mina ord är slut.

Fotograferade två gånger idag. Första sessionen med två helsköna syskon som gillade hårdrock. Vi spelade Kiss, Deep Purple, Iron Maiden, Thin Lizzy och Ramones under sessionen. Det svängde. Andra sessionen med en grym liten kille som var på språng.

Egobilder. För att påminna mig om hur jag inte ska se ut. För att påminna mig hur ett tomt skal utan energi ser ut.

En solig dag om några månader kommer jag titta på de här bilderna och tycka att jag tar mig själv på för stort allvar. Kommer nog rodna lite också. Ytterligare några månader senare tycker jag förhoppningsvis samma sak. För jag vill inte hamna här igen och igen och igen och igen.

Hur skönt var det att lämna hemmet för första gången på mer än en vecka för att göra något annat än att handla? Jätteskönt. Minst sagt. Solen sken varmt och skönt på mitt ansikte och jag njöt av att stå uppe på toppen och blicka ut över södra Stockholm. Dessutom stolt som en tupp över att stora barnet åker skidor som om hon aldrig gjort annat.

Hon tycker vi ska bli en skidfamilj. Samtidigt som hon, liksom jag, dömde ut alla skidpappor direkt. Den som bär skidkläder där under- och överdel bär samma färg ligger riktigt dåligt till. Den som dessutom åker nedför pisten på åttiotals-slalom-manér får rött kort.

Vi såg ett par sådana. Alfahannar som fastnade för tjugofem år sedan.

En bra dag.

Solsidan av huset strax efter halv tre den här eftermiddagen. P-o-e-s-i-! Jag gick/vadade genom en halvmeter snö för att kunna ta bilderna. Jag kände på solen att jag borde titta runt hörnet. Det finns hopp. Nu händer det snart.

Först blåser vägarna igen. Sen går det inte att köra tåg längre. Taken på massor av offentliga byggnader rasar eller riskerar att rasa. Och nu fryser färjorna fast i skärgården.

Jag tror det är en signal.

Svenskarna betalar väldigt mycket för att bo. I förhållande till de inkomster svenskar har. Bara danskarna har högre boendekostnader i EU. Det innebär att britter, tyskar, spanjorer, italienare, polacker… ja alla andra människor i EU bor billigare. Föga förvånande. Att bo i världens bästa land har sitt pris. Då ska vi dessutom komma ihåg att det är storstäderna som driver upp priserna, och ingen stad är större än Stockholm. Så vi som bor här betalar i särklass mest och är förstås (?) också mest framgångsrika och lyckliga.

Ursäkta. Nu är jag ironisk och bitter igen. Men, tillåt mig att vara lite trött på temat boendekostnader. Eftersom jag lever i en liten bubbla som kräver hälften av alla intjänade pengar i hushållet. Räntor, amorteringar och driftskostnader. Min alldeles egna bostadsbubbla.

Det är dyrt att bo i Sverige.

Före (planering):
Jobba i egna studion ett par dagar. Åka skidor med stora barnet i slutet av veckan. En lugn och behaglig vecka där jag skulle passat på att klara av en del gamla grejer som ligger och väntar.

Efter (utfall):
Kräskjuka barn. Inte jobbat en sekund. Nu ett barn som vägrar äta annat än godis. Som skulle behöva dropp istället och en omstart. Och ett barn som säger att det är perfekt skidväder på fredag. Den enda dag jag kan jobba den här veckan. Mailen från lönerarbetet meddelar mig om att högarna av saker som måste fixas växer snabbt.

Konsekvens:
Jag blir galen. Hur fan kan jag leva så här? I mitt liv finns det inte utrymme för sjukdom. Ändå lever jag med den 24 timmar om dygnet. Well, jag hoppas lilla barnet börjar äta och blir stabil. Då kan jag åka skidor med stora barnet på fredag. Sen har jag ju hela helgen på mig att göra veckans lugna arbete.

Rop på hjälp? Nej. Det stadiet är passerat sedan länge. Där här är mest ångest som pyser ut ändå.

Jag kanske behöver lite dropp också. Psykodropp.

Lilla barnets nivåer av blodsocker och gifter i blodet har vänt åt rätt håll. Gott & Blandat och Marabou heter medicinen. Kompat av Nickelodeon. Det ger mig lite andrum till att kolla upp ny musik. Snabblyssnar och rekommenderar:

Nikola Sarcevic: Nikola & Fattiglapparna
Ung man blir äldre och gör en nostalgisentimental återblick på countryrockig balladsvenska. Örebroromantik. Bra. Finns på iTunes för oss med svenska kreditkort.

Peter Morén: I spåren av tåren
Indie, pop, soul och så lite vemodiga Sverigebilder. Bra. Finns på iTunes för oss med svenska kreditkort.

Marlango: Life in the treehouse
Svängigt från Spanien. Lite jazzig pop. Sötsurt. Moget. Bra. Gruppens tidigare musik finns på Spotify. Men den här finns varken där eller på iTunes för oss i Sverige.

Moto Boy: Lost in the call
Vackert och väldigt nu och väldigt avskalat. Finns på Spotify.

Tunng: …and then we saw land
Finfint, svängigt och stort på något sätt. Traditionellt men ändå modernt. Stämsång. Folk. Och pop. Finns på Spotify.

Goran Bregovic: Alkohol, slivovica and champagne
Febrigt. Rusigt. Snödödare. Finns på Spotify.

Sa Dingding: Harmony
Stort. Vackert. Utbrett. Björkigt. Från Kina. Producerat av Marius De Vries. Svårt att förklara. Men det är svinbra.  Finns på Spotify.

Kevin Costner: Untold truths
Egentligen raka motsatsen till Sa Dingding. Men, ibland är det behagligt med lättsmält radiocountryrock. Faktiskt. Finns på Spotify.

Än en gång visar det sig att Socialdemokraternas politik mest är retorik. Den här gången är det ett antal så kallade toppar i partiet som nyttjar hushållsnära tjänster och gör avdrag för det, trots att partiet är emot själva grejen. Aftonbladet blåser upp det till en skandal.

Zzzzz.

Men, okej. Jag tror jag bestämt mig varför S-politiken inte är något för mig. Det har att göra med att episoder som den här händer med jämna mellanrum. Och det är inte för att S-topparna är pampar. Nej, det är för att de är mänskliga. Samtidigt som politiken de för inte är mänsklig.

S byggde Sverige. Ett land som idag knappast kan anses vara något nirvana. Ett litet land med världens räddaste och drygaste invånare. Ett land där alla som inte är vita, medelålders och män är förtryckta på något sätt. Och där de som byggde landet skyller på oppositionen. Och satsar samhällets resurser på att bevara industrisamhället med alla sina ohållbara konsekvenser.

Lite som i en gammal skön diktatur.

S för en politik tillhör det förflutna. Och vars enda syfte är att hålla oss kvar där. På den barrikaden står de tillsammans med Sverigedemokrater, Folkpartister, Moderater, Vänsterpartister, Centerpartister, Kristdemokrater och en helt kader av andra välmenande elitister som vet bättre om hur människan ska leva än människan själv.

Men, nu dömer jag ut S inför valet i höst. Det enda jag sett av Sveriges största politiska parti hittills är skitprat. Skitprat om vad andra partier vill. Inte mycket har sagts om vad S själva vill.

Som vanligt.

Och därför är det så oerhört, oerhört dumt att mitt eget parti gått in så hårt i allians med S. Vägen framåt går knappast via industri och politiker som kallar/delar upp människor för rika och vanligt folk.

Retorik skapar inte hållbar utveckling. Därför ser Sverige ut som det gör. Och nu har jag lagt en hel massa energi på att göra som S, nämligen tala om vad jag inte vill.

Saker jag hunnit med på morgonen:

• Lämnat in bilen som nu ska lagas efter krocken i Uppsala. Två veckor får den vara på verkstaden.
• Stannat på macken och köpt Gott & Blandat och en chokladkaka som jag nu försöker truga i mitt matvägrande barn.
• Inhandlat Nikola & Fattiglapparnas samt Peter Moréns nysläppta musik på iTunes.

Nu lägger jag allt krut på punkt två.

Idag vill jag kunna köpa ny musik med Nikola & Fattiglapparna, Peter Morén och Moto Boy på iTunes. Eller kunna lyssna på den på Spotify. Idag ska nämligen de nya skivorna med dessa artister släppas. Med tanke på att skivor känns som en nittonhundratalsgrej förvånar det mig att jag måste vänta på att den ska finnas tillgänglig digitalt.

Ett annat nytt exempel är Tomas Andersson Wij, som förvisso släppt sitt senaste alster på iTunes, men inte på Spotify.

Vad är målet? Att musiken ska laddas ned via torrents? Släpp musiken, släpp sargen.

Okej. Ella klev ut ur askan, in i elden. Igen. Magsjukan är över, men hon fixar inte att äta. Så det börjar bildas svältketoner i hennes lilla kropp. Som gör att hon mår illa. Nu kräks hon upp den lilla mängd socker och vätska vi får i henne av den anledningen. Och det enda vi kan göra för att få bort svältketonerna är att få i henne kolhydrater och vätska. Som hon kräks upp.

Moment 22. Jag blir vansinnig. Vill åka till akuten och se till att hon får intravenöst glukos omedelbart.

Men, som de väluppfostrade samhällsmedborgare i kungariket Sverige vi är fortsätter vi enträget att peta i henne lite cola, blåbärssoppa och vatten. Då och då en Dextrosol. Mäter halterna av blodsocker med jämna mellanrum. Just nu går de åt fel håll. Blodsockret är för lågt och ketonerna stiger.

Bryter vi inte mönstret snart blir det akuten.

Dagens låt. Gib mir sonne av Rosenstolz. Ganska ostig video. Lite över gränsen. Men den skickar ut en ganska så viktig signal. Ett lite ljusare sätt att säga något viktigt på.

Gib mir Sonne
Gib mir Wärme
Gib mir Licht
All die Farben wieder zurück
Verbrenn den Schnee
Das Grau muss weg
Schenk mir ´n bisschen Glück

Våren. Kom. Snälla.

Heutes lied. Gib mir Sonne von Rosenstolz.  Ein überaus wichtiges Signal. Ein bisschen leichter Weg, um etwas Wichtiges zu sagen.

Frühling. Komm. Bitte.

Att vara tretton och kombinera diabetes med kräksjukan är inte ett dugg roligare än för en femåring. Så nu är det synd om stora barnet också.

Jorå. Kräksjuka för en femåring som dessutom har diabetes. Det är inte jättekul för henne. Nu verkar det värsta vara över dock. Blek om nosen är bara förnamnet. Det är jättesynd om mitt lilla barn.

Faktiskt.

Toksnöfall
Kräksjuka
Måndag

Jag hoppas det händer nu.

Men, nu ska jag vara det för de som förlitar sig på mig. Sov gott.

Idag:

Tomas Andersson Wij: Spår (album)
Nikola Sarcevic: Tro (låt)
Eldvatten

Nån annan dag:

MacBook Pro
PS3
VW Polo (snåldiesel)

Idag tar jag de enkla investeringarna. Musik och skrattläsk. De andra får komma när konjunkturen vänder.