jag pratar med mig själv

Fantastiska Alizée har släppt nya låtar tidigare i år. Finns på Spotify. Och hos GrooveShark.

Hurts album ”Happiness” finns nu på Spotify. Fina grejer. Dessutom bör ingen missa Freemasons remix av ”Wonderful life”.

Prydlig frisyr – OK
Glasögon putsade – OK
Jobbmobilen laddad – OK
Kalendrar synkade – OK

Kvällen är kall. Bästa sommaren är slut. Jag pausar det riktiga livet efter fem veckor i den ocensurerade verkligheten. Sommaren har lärt mig massor av saker. Jag kommer sakta men säkert närmare lösningar på saker som tidigare verkat olösliga. Imorgon börjar jag med att leda ett APT. På tisdag deltar jag i en planeringsdag om regionala kärnor och ska försöka hinna med ett lönesamtal. Det ligger ett par hundra mail och väntar.

Mest av allt ser jag fram emot att träffa några underbara människor jag inte sett sedan juni blev juli. Okej, då åker vi.

Enligt GowallaWalk har jag varit och checkat in på de här platserna under året. Det stämmer. Jag gillart. Men spridningen kunde gärna varit ännu större. För övrigt kan jag meddela att Gowalla-appen för iPad är skön.

Jaha. Traditionsenligt skriver tidningar, pratar radio och sänder teve inslag om att vuxna människor inte klara av att hålla 30 utanför skolor och förskolor. Det har blivit just en tradition. Att vi diskuterar och förfasas lite vid höstterminens start för att sen skita i det resten av året.

Jag blir dagligen omkörd av bilister för att jag håller 30 där hastigheten är begränsad till just det. Min upplevelse är att det nästan alltid är snubbar som har bråttom. Snubbar i hantverkarbilar. Snubbar i dyra säljarbilar. Unga och slitna snubbar i risiga bilar. Samt en och annan snubba.

Här kommer ett ödmjukt förslag för att ta den traditionen till nästa steg, handling.

1. Ta bort alla parkeringsmöjligheter utanför skolor och förskolor så att vi föräldrar slutar skjutsa våra barn i bil.
2. Sätt upp såna där fina kameror som automatiskt blixtrar till och registrerar de idioter som skiter i barnen och kör för fort.

Kom inte med några ekonomiska argument emot detta. Många kommuner tycker att det är för dyrt med kameror. Och det är därför de sitter på statens vägar, men inte på kommunernas. Strunta också i att berätta om morgonstress och att det är bråttom till jobbet för oss stackars föräldrar.

För jag vill inte höra att våra barn inte är värda att satsa på.

Vi kan lösa det här problemet ganska enkelt. Eller fortsätta prata om det en gång om året.

Pretentiös rubrik? Well, det är den inledande paragrafen i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Den är rätt pretentiös. Men oerhört viktig. Jag funderar rätt mycket på den nu när svensk valrörelse pågår. För mig handlar det om människosyn. Hur människor som samlas i politiska partier och vill ha mitt stöd ser på andra människor. Nästan alla dessa människor som samlats i partier verkar tappa förmågan att se just människor. Alla vill bygga det perfekta samhället. Där människan reduceras till en byggsten. En byggsten som ska se till att systemet bibehålls eller utvecklas. En populär figur i valrörelsen. Ett problem resten av tiden.

Men i det systemet, oavsett ideologi, är sällan människor födda fria och lika i värde och rättigheter. Det är alltid någon som är avvikande. Som inte får komma in i landet. Som ska betala mer skatt än andra. Som ska leva upp till hårdare krav än sina medmänniskor.

Systemet kräver det. Ibland kallas det integrationspolitik. Ibland fördelningspolitik. Eller något annat. Det handlar om att definiera vilka som förväntas göra mer än andra för att det perfekta samhället ska uppnås. Att någon annan ska anstränga sig mer. Skärpa till sig. En rak konsekvens av människans grundläggande instinkter. Att en grupp definieras genom att några inte får vara med. Någon är fiende. För mig vittnar det om en negativ människosyn. Ett underkännande av människans goda vilja. Total brist på tillit och hopp.

Inget bra sätt att bygga en bra värld. Där alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. Så vad är alternativet, frågar jag mig själv. Eftersom jag inte vill framstå som en gnällig, uppgiven cyniker. Jag vet inte. En ny renässans kanske. Insikten om att vi oftast är kloka som människor. Att vi vill väl. Både för oss själva och andra. Men, att vi inte klarar av det i stora grupper där vi alla reduceras till särintressen.

Återta människan. Reclaim the human being. Eller något sånt.

Varför köpte FC Barcelona Zlatan Ibrahimovic för den enorma summan om cirka 750 miljoner kronor för att ett år senare inte längre vilja ha hans tjänster? Trots att nästan inget nyförvärv gjort en bättre första säsong i den klubbens historia. Jag har en ganska enkel analys. Ett lag av FCB:s storlek måste göra minst ett spektakulärt nyförvärv inför varje säsong. För att bibehålla och stärka sitt varumärke. Det handlar om att det måste pratas om klubben. Intresset måste hela tiden hållas på topp. Ett cyniskt spel kan tyckas, men så är det. Samtidigt är väl detta på något sätt ett tecken på hur tillståndet i den spanska ekonomin är.

FCB har velat signa David Villa i flera år. När de inte lyckades inför förra säsongen blev det Zlatan istället. Men tränare Pep Guardiola vill spela ett spel som inte utgår från Zlatans förmågor. Han har fantastiska offensiva spelare till sitt förfogande i Messi Xavi, Iniesta, Pedro, Bojan. Och nu också Villa. Alla välbetalda. Nu har styrelsen vaknat och inser att klubbens ekonomi inte fungerar. Att de köpt på sig en för stor spelartrupp. Eller för dyr.

Priset betalar Zlatan Ibrahimovic.

Om han nu går till Milan känns det fel. Jag tycker han ska gå till Real Madrid och Mourinho. För att få en chans att fortsätta spela i världens bästa liga och visa att han är en av de bästa spelarna även där. Och för att tydligt hjälpa till att visa den spanska, och internationella, fotbollspubliken att fotboll, politik och ekonomi hänger intimt ihop. Att kostymerna i styrelserummen är fartblinda.

Även i klubben som är mer än en klubb.

I natt lyssnade jag på Anna Odells sommarprat. Jag har lyssnat på många tänkvärda sommarprat i år, men ingen har berört mig som Anna Odell. Kanske lite läskigt att jag känner igen mig i det hon berättar. Kasten mellan mörker och ljus. Känslorna. Jag önskar att alla som dömde ut henne lyssnar. Folkdomstolen var snabb och skoningslös för något år sedan. Men jag tycker Anna Odell skapat en unik och fantastiskt konstupplevelse. Som säger något som oss. Om henne. Om livet.

Bara hennes musikval är värt stående ovationer. Så gå in och lyssna på poddcasten. Och leta upp musiken. Nu.

Idag kom de upp. Under en bilfärd mellan Stuvsta och Bromma hann jag titta på vad som kändes som tusentals valaffischer. Fick inspiration. Sammanfattade mina upplevelser av årets valaffischer. Klickbara.

Har inte orkat sätta mig in den här Wikileaks-grejen. Inte ens innan de senaste turerna. Noterar bara en läskig känsla i magen efter att det känns som att väldigt många direkt avfärdar en kvinnas ord och upplevelse som en del av någon stor konspirationsteori. För varför skulle den amerikanska regeringen sätta dit snubben för sexbrott i Sverige. Landet där sexbrott nästan aldrig leder till straff överhuvudtaget?

Den stora läckan eller avslöjandet de senaste dagarna, är väl ungefär som vanligt, att en kvinnas ord inte betyder något. Att de inte ens är värda att kolla upp. När folkdomstolen sammanträder.

Det om något känns sorgligt, läskigt, tråkigt och uppgivet.

gjorde du något i sommar som du aldrig gjort förr?
För det första seglade jag en hel natt från Gotland till Nynäshamn tillsammans med min vän Fredrik. Det var läskigt, skitfränt och ganska vindstilla men ändå rullande eftersom vågorna slog emot oss från sidan hela tiden. För det andra deltog jag tillsammans med mina vänner Arne, Henrik och Niklas i SM för Gatumusikanter och kom tvåa. Trots att ingen av oss spelat på gatan. Någonsin.

dog någon som stod dig nära?
Nej. Inte på riktigt iallafall.

vilka länder besökte du?
Gotland, Halland, Tyskland och Danmark.

vilket datum från sommaren 2010 minns du bäst?
16 juni. Alltid. Mina barns födelsedag.

största misstaget?
Har jag redan glömt.

har du varit sjuk eller skadat dig?
Fick en sur rötmånadsförkylning när tropikhelgen i augusti var som varmast. Och mitt pekfinger på högerhanden var väldigt smärtsamt svullet nån vecka, så jag har en remiss till arbetsterapeut eftersom doktorn tror att det har att göra med min tennisarm och mitt dåliga sätt att arbeta med kamera och datorer.

bästa köpet?
iPad kanske. Och glassen hos Ben & Jerry’s på Kåkbrinken de varmaste kvällarna i juli.

vad spenderade du mest pengar på?
Bensin och broavgifter skulle jag tro.

gjorde någonting dig riktigt glad?
Julisolen och alla fina människor jag hängt med. Spaniens VM-guld.

vilka låtar kommer alltid påminna dig om sommaren 2010?
Fire with fire, Scissor Sisters
Waka Waka, Shakira
Sunny, José Feliciano
Love the way you lie, Eminem & Rihanna

är du gladare eller ledsnare i sommar jämfört med tidigare somrar?
Gladare. Och ledsnare.

vad önskar du att du gjort mer?
Semestrat.

vad önskar du att du gjort mindre?
Varit orolig för terminsstarten.

hur tillbringade du din midsommarafton?
Hemma i södra Stockholm.

blev du kär i sommar?
Ja. I Camilla. Igen.

favoritprogram?
Morden i Midsomer. Alltid.

bästa boken du läste i sommar?
Lilla stjärna, John Ajvide Lindqvist.

största musikaliska upptäckten?
Min akustiska bas.

något du önskade och fick?
Sol.

något du önskade dig men inte fick?
Nej, jag önskar inte så mycket längre.

vad gjorde du första dagen på sommarlovet?
Första dagen barnen hade sommarlov jobbade jag. Första dagen jag hade sommarlov åkte jag bil söderut och kom fram till en fin strand. En riktig strand.

finns det något som skulle gjort din sommar bättre?
Ja. Mindre idiokrati hade varit bra. Synen av massor med anhängare till Sverigedemokraterna i Visby under Almedalsveckan hade jag gärna sluppit.

vad fick dig att må bra?
Mina älsklingar, solen, värmen, baden, alla fina vänner och bekanta jag träffat på Gotland, i Halmstad, i Köping, i Örebro, i Kiel och på andra platser. Och alla timmar jag fått chansen att stå eller sitta och titta ut på den där fantastiska horistontlinjen där hav och himmel möts, utan störande objekt i vägen.

vem saknade du?
Pappa, mamma och mina bröder. Camillas mamma, pappa och systrar. Jag vill träffa dem oftare. Och nu på slutet av semestern saknar jag de fantastiska människor jag jobbar med. Människor jag också vill träffa mer.

de bästa nya människorna du träffade?
Ett helg gäng sköna människor på Gotland under Almedalsveckan och ett helt gäng sköna människor under min brors bröllop.

sommarens sötaste?
En kaka mitt stora barn bakade som innehöll mycket socker.

sommarens hetaste?
En barnfri vecka i juli.

sommarens största kärlek?
Den jag återupptäckte under den där barnfria veckan i juli.

sommarens besvikelse?
Har jag redan glömt eller inte upplevt.

sommarens bästa?
Hela sommaren 2010 var den bästa.

sommarens snällaste?
Massor av fina människor.

sommarens knasboll?
Måste vara holländaren som sparkade Xabi Alonso i bröstet under VM-finalen.

Just nu är det mycket bilder i mitt liv. Tar hand om efterbeställningar, fotograferar brudpar och människor i andra uppdrag. Känns bra. Inspirationen börjar komma tillbaka. Idag gjorde vi en familjeutflykt till Fjärilshuset i Hagaparken. Linjer, droppar, underexponerat grönt. Min värld.

Bilder finns på Facebook.

Läser nu att ett par män som är S-politiker köpt sex under partiets valupptakt i Stockholm. Då kanske vi kan sluta läsa nya insinuanta utspel från S-håll när det gäller Littorin. Eftersom det ännu en gång visar sig att en idiot är en idiot är en idiot. Rent personligen. Oavsett partifärg.

Män som ser kvinnor som objekt som går att köpa och gör det har knappast någon ideologisk anledning till det. De är idioter bara.

Försöker inte tänka på att det lilla skavsåret i magen börjar kännas igen. Det är fortfarande sommar. Men alla mail som letar sig in i mobilen, de liggande köerna av fotojobb, terminsstarten som ligger ett par dagar bort gör det svårt att bortse från att det riktiga livet måste ställas på vänt snart.

Igen.

Har just kollat slutet på Lost. Jag slutade följa serien efter säsong två och har sedan dess bara sett något avsnitt. Men nu satte jag mig med Hanna och Camilla och tittade igenom slutet. Det var fint. Eller vackert. Jag blev blöt bakom ögonen.

Ett öppet och lite hoppingivande slut på något sätt.

Har flyttat från matbordet tillbaka till skrivbordet. Som tvingade ned alla byråer med kläder till tvättstugan. Från och med nu ett tag framåt så har vi ett kombinerat sovrum och hemmakontor. På och vid skrivbordet nu när det är ostökat:

• iMac, ritplatta och tangentbord
• Extern hårddisk
• iPad, iPhone och iPod Touch som laddas
• Vattenpipa
• Den fasta telefonen (som bara används av tre personer för ingående samtal, ingen för utgående)
• Mina läs-/terminalglasögon
• Hörlurar
• Min samling av magasinet Filter
• En akustisk bas
• Kameran

Well, det är ett stooort skrivbord och ungefär 40 procent av dess yta är tom. Sweet.

Har levt med iPad ett par veckor nu. Läser i morgonens nyhetsflod att mediemogulen Rupert Murdoch tänker starta en renodlad publikation för läsplattor. Well, det borde vi göra på svenska också. För jag vill ha en. Så tänkte vi för mer än tio år sedan när vi startade dagensskiva.com. Ett tiotal unga och lätt frustrerade musikintresserade människor i Örebro. Några år senare satt vi på Sveriges största oberoende musikpublikation. Ett samarbete jag sedan något år tillbaka lämnat.

Just nu saknas en svensk dagligt återkommande publikation som känns samtida istället för forntida. Så jag kläcker följande idé: Vi gör den! Direkt för iPad och andra läsplattor. Snabb och smidig distribution. Utan behov av enorma summor pengar. Innehåll? Får redaktionen vara med och utforma. Själv är jag just nu förälskad i applikationen Editor’s Choice från New York Times i min iPad. Uppdateras dagligen med välskrivna artiklar och bilder som berättar något. Det behöver vi göra på svenska. Fokus och Filter kommer för sällan. Eller rättare sagt, det behövs något i de långa mellanrum som uppstår mellan dessa publikationers utgivningar.

Här är min redaktion:

Trettioplus – Den bästa skribent jag vet. Med en fantastisk känsla för det som händer runt omkring oss just nu. Burgschki – Enormt klok figur. Koll på världen utanför Sverige. Smart, klok och alltid läsvärd. Kal Ström – En av de klokaste och mest kunniga människor i det här skrået som går att uppbåda. Enorma nätverk och en snubbe jag vill ha mer att göra med i vardagen. Patrik Hamberg – Entreprenör, mediekille och klok, klok, klok. Han har alltid haft publicistiska idéer när mina egna.

I denna redaktion finns omvärldskollen, känslan, orden, formuleringarna, formgivningen, tekniken, bilderna. Och mer.

Om du som läser detta känner dig utlämnad eller förbisedd – förlåt. Min lista är längre. Men människor som är fler än fem kan inte fatta bra beslut. I början går det inte att vara fler. För övrigt spelar det ingen roll. Ingen är tillfrågad eftersom detta inte kommer realiseras.

Åtminstone inte av mig. Jag har nämligen bara inspirationen.

SM för gatumusikanter i Mariefred. Ett perfekt tillfälle att samla ihop fyra sköna snubbar och lika många sköna snubbor plus ännu fler sköna stora och små barn en helg för att prata, grilla, spela musik och hänga. Ett grymt initiativ. Mitt i tropik-chocken. Dessvärre lyckades jag landa den traditionella rötmånadsförkylningen precis samtidigt. Feber, lätt andnöd och yrsel gjorde mig rätt slak vilket dämpade min glädje en aning och gjorde att jag och min familj fick korta vår tänkta helg till en kväll och en dag. Men, ett heltrevligt dygn blev det. Finfinaste sällskapet, svängig musik och en silvermedalj i SM för gatumusikanter till en kvartett som aldrig spelat på gatan förr.

Jag gör gärna om det. När som helst, men utan feber.

…att det ibland känns hemskt, farligt och läskigt att vara pappa. Att jag fortfarande kan falla fritt i känslan av oro när jag inser att jag inte kan försvara mina barn från livets baksidor. Att livet inte är som i Madicken. När jag krymper och känner mig otillräcklig. Som en fusk-pappa. Utan förmågan att skoja bort det onda, eller jaga bort det genom att visa musklerna.

Det gör ont. Och gör mig ledsen.