Blogg

Löpsedlar skriker om explosion och pollenchock i helgen. Visst, idag har det kliat lite i ögonen och jag har hört människor säga prosit till mig mer än vanligt. Men jag är inte särskilt chockad. Inte alls faktiskt. Det brukar liksom bli så här varje vår. Och det är förbaskat skönt att det äntligen blir dagar över tjugo grader. I helgen ska det njutas.

Arbetsdagen är för övrigt slut och jag har just kommit hem till ett hus där lilla barnet leker ute på altanen – utan ytterkläder. Jag sätter mig bredvid henne, kollar mail och bloggar, samtidigt som hon ger mig små blåa blommor. Det svänger om den här fredagen.

När Ella förstår vart vi är på väg säger hon ”Inte doktorn!” Och det är just därför vi parkerar bilen utanför sjukhuset. Vi ska inte till doktorn, men väl på terapi, lekterapi. En oas i sjukhuset där barnen kan leka sig fram till mer glädje och skönare liv, samtidigt som vi vuxna pratar om hur vi ska hjälpa dem framåt. Vi träffar en vänlig kvinna som i fyrtiofem minuter tillsammans med mig leker med Ella. Något vi ska göra återkommande den kommande tiden.
Allt för att hjälpa Ella att hantera den panik hon känner inför läkare, sköterskor och sjukhus sen september förra året.
Det känns bra. Sjukvård när den är som bäst. Lekterapin är en oerhört viktigt verksamhet som hjälpt båda mina barn mycket under deras sjukhusvistelser och besök. När jag öppnar dörren in till lekteraprin går nästan kärleken och den genuina respekten för mina barn och deras behov att ta på. Och nu ska vi försöka hjälpa Ella att på sikt bli av med doktor- och sjukhusskräcken.
På vägen hem leker vi en stund i den nya lekparken mellan sjukhuset och köttclownens hus.