Predikan: Femtonde söndagen efter trefaldighet
Glanshammars kyrka
13 september 2026
Femte Moseboken kapitel 4, vers 29-31
Men där skall du söka Herren, din Gud, och du skall finna honom om du frågar efter honom av hela ditt hjärta och med hela din själ. När du är i nöd och allt detta drabbar dig i kommande dagar, då skall du vända tillbaka till Herren, din Gud, och lyssna till honom. Ty Herren, din Gud, är en barmhärtig Gud, och han skall inte överge dig eller låta dig gå under. Han glömmer aldrig det förbund han ingick med dina fäder och bekräftade med ed.
Filipperbrevet kapitel 4, vers 10-13
Jag har glatt mig mycket i Herren över att er omtanke om mig äntligen har kunnat skjuta nya skott. Omtanke hade ni ju förut också, men inte tillfälle. Inte för att jag har lidit någon nöd. Jag har lärt mig att klara mig med det jag har. Jag kan leva fattigt och jag kan leva i överflöd. Jag har verkligen erfarenhet av allt: att vara mätt och att hungra, att leva i överflöd och att lida brist. Allt förmår jag genom honom som ger mig kraft.
Lukasevangeliet kapitel 10, vers 38-42
Medan de var på väg gick han in i en by, och en kvinna som hette Marta bjöd honom hem till sig. Hon hade en syster vid namn Maria, som satte sig vid Herrens fötter och lyssnade till hans ord. Men Marta tänkte på allt hon hade att ordna med. Hon kom och ställde sig framför Jesus och sade: ”Herre, bryr du dig inte om att min syster låter mig ensam ordna med allt? Säg åt henne att hjälpa till.” Herren svarade henne: ”Marta, Marta, du gör dig bekymmer och oroar dig för så mycket, fast bara en sak behövs. Maria har valt det som är bäst och det skall inte tas ifrån henne.”
Predikan
När löven faller av, då är vi kvar. När skörden är bärgad, då är vi kvar. När valaffischerna tas ned, då är vi kvar. Vi som lever vi våra liv här med oroliga magar, krånglande bilar, skolstartssjuka barn och onda leder. Med välsmakande mat, musik som får oss att vilja dansa och pappaskämt som får oss att skratta, fast de är dåliga. I lust och nöd kan vi, som Moses säger, söka Gud. Här där vi är. Och här kommer också vi att hitta Gud, om vi söker uppriktigt. Det är ett viktigt budskap.
Håll kursen!
I episteltexten skriver aposteln Paulus skriver till församlingen i Filippi: Jag har lärt mig att klara mig med det jag har.Han skriver också: Allt förmår jag genom honom som ger mig kraft.
I tillit och tro skriver han de där orden. Paulus håller kursen.
Vad ska vi göra med de här budskapen? Och vad ska vi göra med den lite provocerande texten från Lukasevangeliet? Jesus tillrättavisar Marta (som stretar på med det världsliga värdskapet för att det ska bli bra för Jesus och gästerna) medan hennes syster Maria sätter sig bland gästerna och lyssnar på Jesus. Jesus som säger att bara en sak behövs. Inte för att skuldbelägga Marta, utan för att befria henne. För det gudomliga värdskapet kräver inget annat än vår tro.
Vad ska vi göra med vår tro idag? Hålla kursen och hålla ihop, gissar jag. Vi är ju ett, och ett är nödvändigt.
Vår gemenskap har prövats under en lång valrörelse och idag är det valdag. Vi ska välja vilka av våra medmänniskor som ska få representera oss i de folkvalda församlingarna i kommunfullmäktige, regionfullmäktige och i Sveriges riksdag. Demokratin kräver också att vi håller kursen, att vi tror på den. Om vi vill ha den kvar. Den utmanas allt hårdare av auktoritära och populistiska krafter. Vi känner igen det från Tyskland, USA, England och Frankrike. Och vår egen valrörelse.
Hos oss i Örebro-trakten har det hörts arga rop och vi har sett arga budskap på arga valaffischer. Men det är tydligt att många sätter sitt hopp till det där arga. Eller om det är ett rop på hjälp. Jag vet inte. Men livet har lärt mig att rop på hjälp inte alltid är så lätta att känna igen. Precis som Guds rop efter oss.
För Gud går fortfarande runt i tillvaron och ropar efter oss: Människa, var är du? Precis som i Skapelseberättelsen, när Gud letar efter Eva och Adam i den svala kvällsvinden. När de gömmer sig efter att ätit av det som de inte skulle äta av.
Om vi ska höra Guds rop efter oss så måste vi nog sluta lyssna på avgudarna, sluta stå still i deras bländande ljus, likt rådjur i det skarpa helljuset. Fryst i språnget sekunden före smällen.
Det är sant att något har gått fel i vår gemenskap. Många människor är bittra och besvikna. Inte sällan av rimliga anledningar. Många har svikits. Det är många som aldrig fick åka med på framgångståget mot framtiden. De blev lämnade kvar på perrongen. Vi behöver bli en gemenskap igen. För ett är nödvändigt. Politikens uppgift är inte att tala om för oss vilka av oss som ska hata vilka andra av oss. Vi kan inte vända varandra ryggen och låta våra ensamma medmänniskor tröstas av en AI, eller en populist. Tillsammans kan vi ta språnget tillbaka till livet utanför vägen där helljusen bländar. Vi behöver inte bli överkörda. Gud vill inte att vi går under. Vi är ju skapade i Guds avbild. Med både samveten och medvetanden. Skapade som en medmänsklighet (i en fantastisk skapelse), inte två motmänskligheter (i en meningslös tillvaro).
Det är nog bra för oss att sitta ned vid Jesus fötter, som Maria gör i berättelsen. Hos honom som torkar våra tårar, lagar våra brustna hjärtan och lyfter upp dem av oss som fallit. Han som ser oss, bekräftar oss och älskar oss. Som ber oss att se varandra, bekräfta varandra och älska varandra. Jesus vill möta oss alla i bröd och vin, så att vi kan se den verkliga verkligheten. Milt lägger han sina händer om oss för att leda oss från det bländande ljuset, från skenet från guldkalvarna vi själva skapade. Tillbaka till livet.
Jag läser ur Jesus egen bönbok, Psaltaren. Från slutet av psalm 123.
Förbarma dig, Herre, förbarma dig, vi har fått nog av förakt.
Någonstans här i allt som är våra liv sitter Jesus. Om vi lyssnar på honom som Maria gör så kommer vi att nog få hjälp att förstå hur vi kan hjälpa vår nästa, hur vi kan hjälpa Marta. Nåden är tillgänglig för oss alla och vi får fortfarande berätta om detta fantastiska för våra medmänniskor. Kyrkan är Kristi kropp. Vi är (med påve Fransiscus ord), ett fältsjukhus uppställt i en fallen värld för sårade människors helande. Vi behöver inga framgångståg som leder oss bort från varandra och Gud. Vi är ju redan på väg hem, tillsammans. Små mirakel, i ett stort varmt mysterium. Vi får låta oss befrias. Vi får hålla kursen. Vi får hålla samman. Vi får fortfarande välja förlåtelse, försoning och förundran.
Var inte rädd ekar det fortfarande genom skapelsen. Jag ger dig allt, jag lämnar aldrig dig.
Predikan hölls i Glanshammars kyrka 13 september 2026. Då det även var valdag i kungariket.
