Min pappa är död. För ett år sedan dog han på IVA i Karlskoga. I ett dokument med titeln “IVAdagboken” så är mina två sista texter följande:
22 augusti, klockan 03:10
Pappa fick fylla 81 år. 20 minuter efter midnatt lämnade hans sista andetag kroppen. Sorgen är stor. Tacksamheten ännu större.
Allt är det som ska bli. Och nu är det tomt i bröstet.
22 augusti, klockan 20:17
Nu kommer tårarna. De är många. De får min kropp att skaka. Begravningsdatum är satt. Vi har kikat på korrektur för dödsannons. Pappa, jag saknar dig. Måste ta ett steg framåt i ledet och göra sådant du gjort tidigare. Du har lärt mig bra, men jag saknar dig nu.
Det har gått ett år nu. Den här helgen har vi satt urnan med askan som en gång var hans kropp i havet där han ville. Fyra bröder och en systerdotter. Hans sambo skulle varit med men kämpar med en cellgiftsbehandling och kunde inte följa med ut på vattnet. När jag läser i dagboken jag förde under de där intensiva veckorna på IVA för ett år sedan så kommer något tillbaka. Kanske är det sorgen som blir akut igen. Kanske är det en lättnad som uppstår nu när vi klarat oss igenom ett år där den där sorgen blandats med tiden det tagit att gå igenom det som pappa lämnade efter sig. Kanske också känslan av att relationerna mellan oss som är kvar faktiskt är förändrade nu. För alltid.
Jag vet inte.
Ett år har gått. Ett ovanligt år. För livet tog inte paus. Allt fortsatte. På gott och på ont. Jag tänker på det där sjunde året som beskrivs i Andra Moseboken kapitel 23, vers 10-12:
”Sex år skall du beså din jord och bärga dess gröda, men det sjunde året skall du låta marken vila och ligga i träda. Då kan de fattiga i ditt folk få sin föda från den. Det som blir över kan de vilda djuren äta. Så skall du också göra med din vingård och dina olivträd. Sex dagar skall du arbeta, men den sjunde dagen skall du upphöra med arbetet, så att din oxe och åsna får vila och slavkvinnans son och invandraren får hämta krafter.”
När vi kastades in kris och sedan i sorg så hände något mellan oss. Som att livet tog tag i oss på riktigt och drog ut oss från de där tröga vanorna som så fint beskrivs av Britt G. Hallqvist i Psalm 288:
”Lyft oss, o Gud, ur våra tröga vanor
Krossa vårt skal av värdighet och blyghet
Lös oss från jaget, ge oss kraft att älska”
Jag kan inte längre se på världen som jag gjorde när pappa levde, nu när han inte lever. Han bad mig om saker. Jag bär ett annat ansvar nu. Kanske öppnade han mina ögon ännu mer för det fantastiska som livet är. Det är sorgligt att han inte kan vara med när jag prästvigs i januari. För han stöttade mig längs den här vandringen på många sätt. Och året som gått har blivit som Gud menar. Jag har lämnat och lagt bort. Vilat och valt. Det har skapat plats för andra. Återhämtning för många. Falska krav och förväntningar har bytts mot livets viktigaste saker. Sorgeåret får gärna fortsätta. Det har gjort mig klokare, mer ödmjuk och förlåtande. Mer människa, mindre maskin. Försoningen som tog plats i mellanrummet som vuxit så stort i så många årtionden var livsförändrande och avgörande. Livet och döden och sorgen och vandringen i det som hänt är viktig. Ett grundläggande villkor. Något vi aldrig kan fly.
Viloår är bra. Vilodagar är bra. Jorden behöver återhämtning. Samhället behöver det också. Människorna. Produktionstakten är så hög och många har blivit fartblinda. Jag ser det på halvhjärtade valaffischer överallt. Meningslösa klyschor och tomma ord. AI-förbättrade porträttbilder på människor som inte ser lyckliga ut. Hårda ord som lika halvhjärtat formuleras i talepunkter och manus för människor att dela och sprida.
”Den sjunde dagen skall du upphöra med arbetet, så att din oxe och åsna får vila och slavkvinnans son och invandraren får hämta krafter” säger Gud. Jag tror på Sverige, säger partisten. Och invandraren ska absolut inte få hämta kraft. Det är den röda tråden i mycket av den samtidsargumentation som strålar ut från valrörelsen. Det är sorgligt.
Kanske behöver vi alla ett viloår. Så att vi kan upptäcka nådens gåvor. Att allt vi behöver ges till oss och att vi när vi upptäcker detta också får massor av tid över till att vara skapade medskapare i Guds avbild. Sådana som har tid med både sina barn och vänner. Med rörelse och relationer. Med glädje och sorg. Som inte behöver känna sig som deltagare i någon slags Hunger Games där det sägs att vi ska älska vår nästa, men hata dom andra därborta i samhällets utkant.
Min pappa förstod något när han blev äldre. Utanför Gullholmen känner jag sorgen och glädjen. Vi slutför det som pappa ville när vi låter hans aska bli ett med det hav som han kände sig så hemma vid, på och i. Fri har han varit sedan anden blåste sig ut ur honom strax efter midnatt den 22 augusti förra året. Men nu är det sista som fanns kvar av honom också hemma. Förenat med det han kom ifrån. Både till kropp och själ. Evigt vilande.
Vi som är kvar får använda våra viloår. Sabbaten blev till för människan och inte människan för sabbaten, säger Jesus i den här söndagens evangelietext ur Markusevangeliet. Eftersom jag läser Richard Rohrs bok ”The Universal Christ” just nu så drabbas jag hans allomfattande kristologi i läsningen av den här veckans texter. Allt hör ihop. Livets villkor är i någon mån den kristologin. Skapandet, livet, lidandet, döden. I Johannesprologen står det ju skrivet:
”I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Det fanns i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till. I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.”
Allt hör ihop. Stort är trons mysterium och vi får leva mitt i det. Också när vi vilar också när vi sörjer, eller kanske allra mest just då. För livet är inte någon sportmatch. Jag ber för de som drabbas av sorg och våld. I Fagersta och hela världen.
Jag saknar in pappa varje dag. Men det går. Livet går.
