Rum 32, plats 1. Thoraxkirurgiska avdelningen på Universitetssjukhuset i Linköping. Här har Ella varit sedan igår kväll. Efter att hon svimmat av i en frisörstol vill de hålla henne kvar för observation. Återkommande EKG:n, ultraljud och andra kontroller. Jag har ställt om min vecka och gör henne sällskap. Ikväll sitter jag i hennes studentrum och känner mig lite liten och otillräckligt igen. I lördags satte vi pappas aska i havet och ikväll är jag här. Ibland blir den världsliga tillvaron väldigt levande. Det kan fortfarande göra mig lite liten och ledsen. Men det går. Vi är burna, omslutna och älskade.
Jag har en bild på henne från för många år sedan. När hon ligger utmattad på Huddinge sjukhus efter att vi upptäckt att diabetes även blivit hennes börda att bära. Då var hon knappt år och jag tog en svartvit bild på mitt lilla barn som sover bland slangar, pumpar och maskiner. Den här bilden, tjugo år senare, har mer färg. Hon är i goda händer och de kollar upp henne för att säkerställa att hon inte har något problem med hjärtat. Jag åker dit imorgon bitti igen, när det är dags för rond. Det ser ju bra ut. Det finns många skäl att känna både tillit, hopp och tro.
Men jag känner mig lite liten. Så nu ringer jag hem till Maria.