jag pratar med mig själv

Sinnet är tungt idag. Tröttman ligger som fuktig luft över hjässan. Flyktcellerna börjar arbeta. Uppgivenheten sprider sig lokalt. Så jag kramar om den känslan med den här låten. Det går nog över snart.

jag hoppas på ett kort som inte lagts
jag litar till ett ord som inte sagts
min lust är fri
men min frihet är bakom galler
res med mig
till ett annat land

Inga mer hopp i vår trädgård den här säsongen. Studsmattan är nedmonterad. Skratten från små magar som det kittlar i kommer inte eka här på ett tag. De får eka på någon annan plats.

Under ledning av Hanna blev det här dagens tårta. De är duktiga, barnen. Jag kände mig tvungen att bryta min LCHF-diet för en kort stund. Och det smakade ljuvligt.

Stopp ett tag. Jag måste bara skriva några rader om min älskling. Idag fyller hon år. Barnen har gjort en tårta och vi har kutat runt på köpcentrum för att inhandla några små ömhetsbevis.

Men, inget av det där känns som att det räcker riktigt.

Själv vill jag fortfarande ta ned både stjärnor och himmel, gå ned på knä och ge till henne. På riktigt. Trots att jag vet att det inte riktigt går. Men, efter arton år tillsammans är det fortfarande just det jag vill. Och därför ville jag berätta det. Varje år har jag lika svårt att hitta något jag vill ge. Eftersom jag vill ge något som på ett eller annat vis berättar om mina känslor. Men inget räcker. Mina känslor är för stora och för starka. Därför är det kanske som tre av mina vänner föreslog bäst att erbjuda:

• Tillit, trygghet och värme
• och något fint
• plus en ledig dag tillsammans

Snart är barnen färdiga med tårtan. Tre av oss som älskar Camilla helt utan förbehåll och krav ska göra vad vi kan för att förgylla just den här dagen en liten stund. Mitt emellan öroninflammationer och influensavaccinationer.

Grattis.

Google utökar. Nu har de kommit med en applikation till sina mobiler, dvs Android, som sopar rent i navigatorsbranschen. Tydligen dök både TomToms och Garmins aktier när detta blev känt. Jag förstår varför.

Jag har funderingar på att komplettera min Apple-miljö med en Android-telefon nästa år. Det är synd att inte Google och Apple samarbetar lika mycket längre.

Gammal, men kul.

Jag är på konferens. Jobbar professionellt men försöker samtidigt möta människor. På riktigt. Klockan är sen. Jag borde sova nu, men kan inte låta bli att fundera lite över hur viktigt det är att möta människor. Att lyssna. Sen lunch har jag lyssnat. Och diskuterat. Nu ligger jag i en hotellsäng och är ruskigt inspirerad.

Det finns hopp. Så länge jag möter människor. Och lyssnar. Diskuterar.

Livet handlar om personliga möten. Människor är spännande.

Min kollega Anders tipsar om Eddie Vedder, och en bra film.

Bondhustrun tipsar om Muford & Sons.

Själv påminner om jag den här gamla godingen med Neko Case.

Ännu en måndag. Jag får information om ekonomi, igen. Den ligger blöt och tung över mitt arbete som dagens nittiotreprocentiga luftfuktighet. Jag har börjat sikta på nästa år. Jag tror det är då det händer. Under ett par år nu har jag samlat kraft, spännande människor i nätverk och erfarenhet. Kanske är 2010 året det händer. Bollar runt med ett par, tre olika idéer just nu. Känns bra. Om någon vecka reser jag bort en vecka för att fundera lite mer.

Hanna, min stora och fantastiska dotter, gjorde sitt första mål för säsongen idag när Huddinge spelade 5-5 mot Tumba i en stenhård match. Jag är stolt. Och glad.

OK, nu är det så här att INGET slår följande lilla njutning just nu: Att lyssna på Rammsteins ”Donaukinder” i mina tyska Beyer Dynamics-lurar eller på min tunga tyska Blaupunkt-högtalare. INGET.

Wo sind die Kinder?
Niemand weiß, was hier geschehen.
Keiner hat etwas gesehen.
Wo sind die Kinder?
Niemand hat etwas gesehen.

När Till Lindemann får sällskap av en barnkör i sista refrängen är det så fint så fint och så bittert så bittert att jag blir alldeles förälskad. Tyskland. 2009. Übergut.

Fucking hell! Att sätta igen en dörröppning bör även jag klara, tänker jag. Krävs ju inte så mycket list och finess. Lite regling och tillskärning av gipsskiva, vad kan gå fel? Så vi sätter igång, Camilla och jag. Det skiter sig ganska omgående. OK, att såga till reglarna gick bra. Men sen visar det sig att skruvarna jag köpt har nåt jäkla specialhuvud som jag inte har bits till. Alltså kan vi inte skruva i reglarna ordentligt. Försöker spika, men kröker både spikar och hammare. Double fucking hell! Här är jag liksom hjärtinfarktsmässig.

Men, några djupa andetag och två timmar senare sitter åtminstone gipsskiva på ena sidan av dörröppningen. Jag vet inte riktigt hur, men lovar och svär för mig själv att när den här lilla detaljen är klar (återstår bara väggfix och målning + fondväggstapetsering i vardagsrummet och samma i köket + inköp av ny kyl och frys) ska jag aldrig mer försöka mig på något mer händigt i hela livet.

Jag är inte skapt för den här typen av saker. På något som helst sätt.

Jag önskar jag kunde njuta av alla färger och de där andra sakerna som några av mina vänner tycker om med hösten. Men, jag tycker mest det är fuktigt och kallt.

Att åka tåg är skönt. Tid att tänka. Att reflektera. Titta ut över ett hastigt passerande landskap som varierar mellan inget och mänskligt. Komma fram till en ny plats med nya människor och nya erfarenheter. Eller komma hem till pulsen och mångfalden i stan.

Jag gillart.

• @ptrkhmbrg blev ett finger nu. Asbra. #

Powered by Twitter Tools.

Just nu tävlar hela Sveriges intellektuella elit i om att smartast och bäst dra ned Jimmie Åkessons brallor. Jimmie är partiledare för Sverigedemokraterna. Ett parti som med all säkerhet kommer in i Sveriges riksdag efter valet nästa år.

På något sätt är det viktigt att brallorna dras ned. Men risken är att de som gör det nöjer sig där. Efter en intellektuell knock. Problemet, som jag ser det, är dock mycket större. Jag tror inte att rationella och logiska argument får de människor som röstar på Sverigedemokraterna att ändra åsikt. Xenofobi bygger ju liksom på dumhet från början. Sverigedemokraterna behöver inte vara logiska. Det är inte det deras väljare vill ha.

Deras väljare kommer från ett land som är byggt på lokaltidningsbesvikelser, bitterhet, uppgivenhet och proppmättnad. Delar av Sverige som ser sin storhetstid på industrimuseer, hembygdsgårdar och gamla vykort. Delar av landet som förlorat de flesta grundläggande förutsättningar för ett gott liv. Där människor behöver någon att skylla på. Någon att vara rädd för. En fiende. Eftersom de inte orkar vara bittra på sina egna beslut.

Bitterhet botas knappast med übercool storstads-smartness. Bitterhet botas nog bäst med respekt och kärlek. Men, kan vi lära oss att respektera Jimmie och hans väljare? Det måste vi. De har också rätt att finnas och tycka. Det betyder dock inte att vi ska avhålla oss ifrån att visa att dumhet är just dumhet.

Jag vet inte hur, tror nog inte ens att det går, de etablerade partierna ska göra för att få så många röster själva att det inte räcker till Sverigedemokraterna. Och kanske är det just där problemet ligger.

De etablerade partierna har inget att komma med längre. De partier som säger sig vilja förändra den värld vi lever i just nu har kommit med samma argument sedan ångmaskinens dagar. Jag tror det är något nytt som efterfrågas. Och i Sverigedemokraternas land är det partiet det enda nya. Som verkligen vill förändra något.

Där ligger den stora sorgen med hela den här grejen. Som alldeles för få reflekterar över. Att det bara är en minoritet av Sverige som har förutsättningar för att vara , eller vill vara, en del av världen. Tack vare den politik som byggde och raserade landet. På en och samma gång.

Nu gör vi det igen. Lite snabbare och lite effektivare. Men, i själva verket blir resultatet detsamma. Utanförskap, underdogkänsla och revanschlust. Riktat åt helt fel håll. Genom att mobba ut de här människorna på grund av deras idioti sänker vi oss till deras nivå. Genom att döma ut deras vi-och-dom skapar vi ett annat vi och dom. Det är korkat. Bjud in dem istället. Låt dem tala till punkt. Igen, och igen. Ställ vänliga frågor, be dem förklara tydligare. Låt dem tala till punkt. Igen. Igen. Igen.  Till slut kommer de höra sig själva. Och inse att det de säger är det dummaste någon sagt på mycket, mycket länge. Det kommer få dem att rodna hela vägen in till märgen.

Utan att mobben behövde dra ned brallorna på någon.

I dagens nyhetsflod snappar jag upp två sköna markörer på det som många tror inte finns, nämligen svensk korruption. Självklart finns den, inte minst på arbetsplatser där omsättningen av personal är låg och den yttre granskningen lägre.

I Landskrona har kommunala tjänstemän i många år utnyttjat socialbidragstagare. Men, ingen kommer straffas eftersom det snarare varit en allmänt utbredd kultur än några enskilda personers verk. Så om många gör fel är det ok, på något sätt. Jag hoppas att skattebetalarna i Landskrona funderar på vad deras skattepengar går till.

Radio Stockholm sänder från en aktion där några kvinnojourer ska lämna över protester till länspolismästare Carin Götblad. Vad de protesterar mot? Jo, att det verkar stört omöjligt att få manliga poliser som misshandlar kvinnor de lever med fällda. Att kvinnor som lever med poliser är rättslösa.

Sverige. Världens bästaste land. Ibland har även vårt land byxorna nere.

Försova, avdelningsmöte, besparingar, Cesarsallad, uppdatering, mobilkrångel, vårdcentral, Vårdguiden, väntan, öronakuten, debriefing.

Idag har det skrivits friskt om det faktum att Sverigedemokraterna fått publicera en debattartikel hos Aftonbladet. Jag har bara läst EN klok analys av grejen, inte helt otippat på Trettioplus. Läs den.

För trettio dagar sedan slutade jag äta kolhydrater. Och raka skallen. De första tre veckorna rasade jag åtta kilo i vikt. Magen som varit trasig i många år började läka från insidan och problem jag haft med hyn började ge med sig. Fjärde veckan började det plana ut. Viktminskningen saktade ned. Men jag mår bra. Bättre än på länge. Inga blodsockerfall och humörpendlingar. Jag känner mig nästan aldrig hungrig.

Nu tar jag nästa steg. Idag ställde jag mig på crosstrainern igen. För första gången på mycket länge. Efter trettio minuter och tio kilometer tog orken slut den här gången. Nästa gång, minst trettiotvå minuter.

Håret, det får växa i takt med processen. Om jag skulle upp med rakat huvud igen, då har jag givit upp.