jag pratar med mig själv

Sitter och jobbar. Lär göra det ett par timmar in på måndagsdygnet. En värdig start på en vecka som fått min kalender att begära skilsmässa. Sitter i det kalla lysrörsljuset i garaget/studion och redigerar bilder. Spelar Tiamat som sällskap. Det är diaboliskt. Men så kan en sommar också börja.

Två mål från Zlatan i dagens match mot Atalanta. Nu är säsongen slut och Zlatan har vunnit ligaguldet och skytteligan. Det enda som krävs nu är att Barcelona öppnar kassakistan. Tänk: Zlatan, Messi och Henry.

I’ve done my best to live the right way
I get up every morning and go to work each day
But your eyes go blind and your blood runs cold
Sometimes I feel so weak I just want to explode
Explode and tear this whole town apart
Take a knife and cut this pain from my heart
Find somebody itching for something to start

The dogs on Main Street howl
’cause they understand
If I could take one moment into my hands
Mister I ain’t a boy, no I’m a man
And I believe in a promised land

There’s a dark cloud rising from the desert floor
I packed my bags and I’m heading straight into the storm
Gonna be a twister to blow everything down
That ain’t got the faith to stand its ground
Blow away the dreams that tear you apart
Blow away the dreams that break your heart
Blow away the lies that leave you nothing but lost and brokenhearted

Just nu på hög volym, Springsteens The Promised Land. Jag tar i från hela min varelse när jag skriker med i de två sista verserna.

Har just suttit ensam ut i solen och ätit en långsam frukost. Idag väntar en del städåtgärder för att återställa hemmet i någon slags ordning. Och så måste jag jobba med bilder. Ska försöka njuta av dagen när jag kan. Ledmotivet får bli Let the sunshine in i Lightspeed Champions version.

Häromdagen tror jag att jag gjorde mig av med en hel massa ångest genom att berätta för Camilla vad jag känner för vårt liv. Vad som inte funkar för mig. Vad jag känner måste förändras. Camilla berättade samma saker från sin sida. Nu känner jag mig mer positiv igen. Nuläget är identifierat. Jag tar faktiskt åt mig lite energi. Inte minst av superkreativa designern och entreprenören Jenny som kom förbi med familjen i dag. Vi tog lite produktbilder på hennes barnkläder och pratade lite.

Hon ställde frågor om idéer jag haft för ett par år sedan men glömt bort. Eller lagt ned. Och väckte med de frågorna lite nygamla tankar i mitt huvud.

När jag lärde känna Jenny var hon i samma sits som jag. Med ett fast arbete som födkrok och egen verksamhet vid sidan. Idag säljs hennes produkter i 14 länder och hon ska göra sina första anställningar.

Började dagen med att fotografera kläder åt LipFish. Sen in till stan för att promenera i solen och titta på maratonlöpare. Dessutom en bonus när Gudrun Schyman valtalade för Fi på Södermalmstorg. Stan är vacker så här års. De som löper 42 kilometer är värda beundran. Gudrun också.

En ganska bra dag.

För det första: Efter åtta och ett halvt år som nollåttor har vi plockat familjens första fästing. Det var Ella som fick den och hon tyckte det var sådär…

För det andra: Grillåret 2009 är så här långt en katastrof. Jag har bränt allt – fisk, fågel och gris.

Skulle sitta bra på vänster underarm. Alternativt axeln.

Det är bollen som avgör matchen, Zlatan behärskar bollen och hans kritiker kan bara hålla käften.

Maradona har koll. Och ikväll har Emir Kusturicas film om fotbollsguden svensk premiär.

Idag har det varit en sån där dag när bara Trent Reznors Hurt funkar. Om du, liksom jag är skeptisk till liveinspelningar vänder du till Spotify.

I hurt myself today
To see if I still feel
I focus on the pain
The only thing that’s real
The needle tears a hole
The old familiar sting
Try to kill it all away
But I remember everything

Kanske av de finaste låtarna om sorg, ångest och självförakt. Det vill säga livet på baksidan.

Vernissage på dagis. Fullt av mammor och pappor och deras mammor och pappor. Och ett mycket kärt återseende när hon som Ella kallar ”Min Johanna” kom på besök. Jag mår inte jättebra och just nu och vantrivdes mest i trängseln. Fick ont på insidan av ögonen när Ella kastade sig i Johannas famn. Sen åkte jag till Coop.

Regnet strilar ned. Jag är hemma med Ella som fått en rejäl förkylning. Jobbar med laptopen i knät. I eftermiddag ska vi på vernissage. Dagisbarnen ska sjunga och visa upp allt de gjort under våren. Sen ska jag på ett möte, som sponsor. Har just kollat igenom kommande vecka och inser att jag är en idiot.

Måndag
Jobba hemma på dagen eftersom dagis är stängt.
17-20 juryarbete (sponsorsåtagande)

Tisdag-torsdag
8-17 på kontoret
17-20 juryarbete (sponsorsåtagande)

Fredag
8-15 på kontoret

Lördag
10.00 hämta Hanna och klasskompisar i Vaxholm med bil
14.00 fotografera bröllop i Södertälje

Samtidigt hålls ett event jag borde vara med på som sponsor.

Söndag
8-21 jobba som valförrättare under EU-valdagen

Innan nästa vecka ska jag hinna göra klart en lång lista med andra saker. Det här håller inte. Jag går sönder. Energin tog slut redan i mars. Sedan dess har jag gått runt på någon konstig vilja, men i stort sett utan glädje. Jag känner trycket över bröstet, huvudvärken och håglösheten allt för ofta.Inget räcker till. Det är alltid något återstår att fixa. Någon som behöver uppmärksamhet.

Det är dags att byta liv. Det här funkar fan inte. Alls. Jag är fel person på fel plats med fel förutsättningar i fel tid.

Fantastico! Bravissimo. Säsongen kunde inte slutat bättre för världens bästa Pep, världens bästa Messi, världens bästa Iniesta, världens bästa Xavi och världens bästa fotbollslag. Om nu bara världens bästa Zlatan skriver på också…. blir nästa säsong minst lika bra.

Kan inte låta bli att reflektera över Expressens kampanj mot Wanja Lundy-Wedin. Chefredaktör M och hans kollegor är så till den milda grad förblindade av drivkraften att avsätta LO:s ordförande att de ljuger ihop en hel artikel där de intervjuar en annan kvinna och publicerar vad hon säger, och påstår att det är Wanja. De publicerar dessutom en bild av kvinnan och vilken normalt allmänbildad svensk som helst kan se att det INTE är Wanja.

Och så ber de om ursäkt och tror att det är bra så.

OK, Expressen gör så här ganska ofta. Och kommer undan med det i pressfrihetens namn. Fine. Jag läser inte skiten. Men ganska ofta om skiten. Därför föreslår jag att någon annan människa med stort patos och gärna lite rätthaverist-tendenser påbörjar en granskning av Expressen. På samma sätt som Expressen granskar andra.

Kör på. Ljug, hitta på en parallell verklighet. När någon kommer på dig är det bara att be om ursäkt och köra vidare.

Detta ska inte på något sätt som att jag tar ställning för Wanja. LO har aldrig haft mitt förtroende. Faktiskt betyder LO och Expressen ungefär lika mycket i mitt liv. Väldigt nära den absoluta nollpunkten.

Och nu har jag slösat bort några minuter av mitt liv på dem.

Camilla är hemma. Ella har fått tillbaka sin mamma. Vi är alla glada. Inte minst för chokladen. Men, vi fick kämpa lite på varsitt håll för att samlas igen. Camilla i en flygplanskabin stående i gassande sol på flygplatsen i Lübeck med trasigt navigationssystem. En timme i knasvärme. Vi i samma solgass utanför terminalen på Skavsta, med en glass i handen. Vi i bilen runt om Nyköping för att få tiden att gå.

Men, det är värt det.

Planet har landat. Ella väntar på andra sidan dörren.

När vi kommit fram till Skavsta och köper glass ringer Camilla mig från Lübeck och berättar om ett trasigt navigationssystem.

Lyssna på den första meningen hon säger.

Jag tillhör den allra sista årskullen i Europa som har egna minnen av krig, terror och förintelse.

En liten avslöjande groda. Om den är Marits eller någon urblåst PR-konsults låter jag vara osagt. Men jag skulle vilja lämna ett par argument till varför uttalandet minst sagt är anmärkningsvärt:

För det första: Balkan under nittiotalet
Ganska många europeéer upplevde bara för tiotalet år sedan krig, terror och förintelse – mitt i Europa.

För det andra: Flyktingar
Ganska många människor som bor i Europa har flytt från andra delar av världen. Från vad? Krig, terror och förintelse. Rätt många av dessa är barn.

För det tredje: Trupper från EU deltar ju i krig
Män och kvinnor från olika europeiska länder har deltagit eller deltar i det som kallas ”kriget mot terrorismen” och har därmed bekämpat och/eller bidragit till krig, terror och förintelse.

För det fjärde: Människor i Europa har offrats i krig
Under nämnda krig mot terrorismen har ganska många människor i Europa offrats och fängslats, torterats och försvunnit. För att någon bekämpar krig, terror och förintelse.

Jag tycker Marit Paulsens lilla uttalande i skogen är vansinnigt avslöjande. Den avslöjar en genomsvensk självgodhet. Ett resultat av nollkoll. Eller etnocentrism. Eller både och.

I två dygn har Hanna gått med samma symptom som Ella med skyhögt okontrollerat blodsocker. Hon ringde mig vid lunch på jobbet och lät lite orolig. På vägen hem kom jag på problemet. Troligen är det en laddning insulin som är obrukbart. Nu har vi bytt ampull även i Hannas spruta och jag hoppas det ska fungera nu.

Att insulinet inte fungerar händer ibland. Det är ganska ovanligt, men varje gång det händer är det oförlåtligt. Det tar inte jättelång tid för barnen att bli ganska risiga när insulinet inte biter.

Lite utanför allfarvägarna för vissa, mitt i händelsernas centrum för andra konstaterar jag sorgset att Newcastle United idag åkte ur Premier League. Det är sorgligt, men knappast oväntat. Newcastle behöver byggas om från början.

Årets första kull av maskrosor har snart gjort sitt.

Förmiddagens fotografering gick bra. Säger jag utan att ha hunnit gå igenom bilderna. Direkt när jag kom hem var hela kvarterets barnaskara på fötterna och sedan dess har vi varit ute. På studsmattan, på gräsmattan, på gatan. Vädret är strålande. Allt är bra, förutom att Hanna tagit över Ellas höga blodsocker och är illamåande på syror och ketoner. Därför blev det inte någon fotboll idag.