jag pratar med mig själv

Hanna och jag åker till Mora imorgon. För andra året ska hon och hennes innebandykompisar spela i Starlet Cup. För andra året följer jag med. För att blogga om framgångarna till de på hemmaplan som inte kunde följa med. För att stötta stora barnet. För att jag vill. Nödvändig hårdvara:

• Kamera med teleobjektiv
• Laptop
• 3G-modem
• Bilen
• Madrasser
• Sovsäckar
• Kuddar
• Kläder
• Mediciner
• Tandborstar
• Telefon
• Navigator

Barnet vill cykla. Det går bättre och bättre och snart tar vi bort stödhjulen. Men, när cykelsessionen, som börjar efter tio minuters konstant tjat vid hemkomsten, drar ut på tiden tröttnar pappan till slut och vill gå hem för att laga mat. Då börjar barnet hitta nya knep för att förlänga cykelturen.

Ella säger att hon vill vara hemma med mig idag. Jag säger att jag vill vara hemma med henne.

Sen åker vi till dagis. Och jobbet.

Jag har använt Polarize-appen ganska flitigt ett tag nu. Anledning är enkel, jag tycker iPhones bilder är rätt kassa och det bör man utnyttja. Som polaroidkamera är den nämligen alldeles utmärkt. Dessa bilder hittar du överallt på bloggen sedan några månader. Men, nu har jag hittat en app som kanske är ännu bättre. ToyCamera förvandlar nämligen iPhone till en härligt värdelös hål/leksakskamera. Till en Holga. Garanterat knasexponerade bilder varje gång, om än på digital väg. Så här fina bilder tog jag idag:

Nina Rochelle är ett bespottat band. Men de har skrivit ett par låtar som är fasligt bra för en frustrerad och dyster människa som jag. Just ikväll träffar ”(Happy) Jag hatar att det är så” mig som ett slag i magen och skapar en stor klump i halsen. Halvvägs in i låten kommer ord som känns på riktigt.

Och jag ser att du är trött nu
Men du tar min hand ändå
Och jag vet att det finns inget jag kan ge dig
Min älskling jag hatar att det är så

Du säger livet är en gåva
Jag säger livet är dom nätter
Då jag inte kan sova

Happy jag hatar att det är så

Jag håller blicken mot marken
Och säger tyst nåt jag hoppas du hör
För det jag säger nu är viktigt
Du är allt som mina ord är till för

Låten finns på bandets Myspace. Hela texten finns på bandets hemsida.

Idag ställdes Hanna och hennes kompisar mot Järla på Nacka IP. Efter en ganska seg och håglös match av bägge lag vann Stuvsta med 1-0. Elvamanna är svårt. Planen är fortfarande lite för stor för tjejerna och det blir mycket tjong på mitten. Inte särskilt många anfall når ända fram till mål. Men, det viktigaste är ju att det fortfarande är kul för Hanna och tjejerna att spela.

Två segrar efter två matcher är en bra inledning i S:t Erikscupen.

Jag har insett att jag kan anstränga mig hur mycket som helst utan att komma ikapp. Vad det får för konsekvenser är oklart. Men ett par veckor i narkos medan någon annan tar över mina måsten skulle vara finfint.

Ligger i en stol på altanen. Om jag blundar somnar jag. Hinner inte. Måste power-återhämta mig. Himlen är blå.

Idag har jag gjort ungefär sjuhundrafemtio kopior i ett kopieringsrum. Och så har jag tömt diskmaskinen på jobbet två gånger eftersom jag har kaffevecka. Dessutom hann jag fylla trettioåtta och få kalsonger, strumpor och tårta av världens finaste Ella, världens finaste Hanna och världens allra finaste Camilla.

En kollega och jag hade ett intressant samtal om stress. Han hade sett ett program på Kunskapskanalen där de bland annat menade att föräldrar till svårt sjuka/handikappade barn åldrades mycket snabbare än andra föräldrar, som ett resultat av stress och dess påverkan på kroppen.

Det fick mig att tänka på mitt eget liv utifrån det perspektivet. Jag älskar mina barn mer än något annat. Är beredd att göra vad som helst för att se till att de får de bästa förutsättningar de kan för att leva goda liv på sina egna villkor. Och mina barn ger mig kärlek och energi tillbaka. Varje dag.

Men, sedan snart sju år tillbaka bär jag också på den här ständiga oron. Befinner mig i ständig jour. Redo att rycka ut för att möta upp på akuten eller kasta mig till skola, dagis, en träning eller någon kompis för att häva ett svimningsanfall eller något annat akut tillstånd. Sedan Hanna fick sin diagnos har jag inte slappnat av hundraprocentigt en enda minut. Trots att jag aldrig behövt göra den där akuta utryckningen.

Det är inget att gnälla över. Så här är det bara. Men det är faktiskt en ganska bra anledning till att jag känner mig trött, pank, utbränd, blåst och slut ibland. Det är förstås bara en av flera anledningar, men också den bästa. För det spelar ingen som helst roll vad jag gör eller inte. Mina barns blodsocker, syrakoncentration och kärlflöden kan jag inte påverka.

Så därför är detta det enda som stressar mig på djupet. Mer än jag vill erkänna. Men, missförstå mig inte, jag skulle inte tveka en sekund på att bli pappa till en tredje flicka född 16 juni. Med eller utan diabetes. Barnen är de som gör mitt liv. Som fyller det med innehåll. Den här korta texten är mest mitt sätt att säga till mig sjäv att jag nog får lära mig att acceptera den här förbannade oroskänslan och vad den för med sig.

Eftersom den har kommit för att stanna.

Idag tror jag att jag bestämmer mig för att Sverige nog bara är på låtsas. De slutliga anledningarna har uppdagats idag.

Volvo delar ut fyra miljarder och sparkar femtonhundra
AB Volvo, den del som gör allt det där andra än personbilar, har sköna ägare. Först fattar koncernen beslut om aktieutdelning värd fyra miljarder. Två veckor senare varslar man femtonhundra anställda om uppsägning på grund av dålig lönsamhet. Och som lök på laxen försöker nu Volvos ledning ta sig ur ett avtal där de beställt två sköna privatjet till ledningen eftersom dessa kostar i runda slängar 800 miljoner. En koncernledning som agerar så här kan inte ha världens smartaste ägare bakom sig. De måste vara på låtsas.

Staten glömde bort Stockholms spårtrafik, igen
Efter tusentals arbetstimmar av utredare, förhandlare och politiker var Stockholmsregionen ganska överens om hur satsningar på utbyggd spårtrafik, bland annat i Huddinge, ska få regionen att växa hållbart. Det tog år att komma fram, men nu var kommuner och landsting överens. Staten var det dock inte. För när de statliga myndigheterna nu presenterar sina planer finns dessa för Stockholm viktiga spårförbindelser inte med i budgeten. Så vi fortsätter åka bil. Utredningarna var nog bara på låtsas.

Offentliga sektorn imploderar
Den offentliga sektorn, dvs skattefinansierade verksamheter som skola, sjukvård, omsorg och infrastruktur håller på att implodera. Landet är fortfarande i konjunkturens nedförsbacke, men redan har varsel-mellan-raderna fått ganska många duktiga tjänstemän att börja fundera på sitt karriärval. Något säger mig att den förlamning som nu visar sig i olika delar av den skattefinansierade sektorn kommer medföra att de unga människorna kommer söka sig bort, och att de kommande tjugo åren kommer medföra en ras för kvaliteten i de verksamheter som finansieras med skatter när alla fyrtiotalister slutligen går i pension och inga människor födda efter 1976 vill arbeta i den offentliga sektorn. Eftersom det bara är på låtsas.

Men, å andra sidan vad vet jag? Frågan är om ens jag är på riktigt.

Eller det handlar rättare sagt om masspsykos, masshysteri och pöbelbeteende. Och hur kommunikationstekniken 2009 kan ödelägga människor på bara några timmar.

När jag läste kommunikationsvetenskap mellan 1992 och 1996 diskuterade vi ibland hur massmedier och kommunikation utvecklas. Ett återkommande tema var att det privata blir offentligt. Då, före dokusåpor, bloggar och skvallerforum pratade vi om en abstrakt framtid. Som är här nu.

Jag har nu på kvällen ägnat en god stund åt att läsa vad folkdomstolen/privatspanarna/Kalle Blomqvist-fansen på Flashback har diskuterat utifrån skjutningen som inträffade i Gamla Stan igår. Det handlar om en greve, en sambo, ett ex och en reklamare. På mindre än ett dygn har mer än tusen inlägg skrivits i den skvallerbetonade och spekulerande tråden på Flashback. Diskussioner som lett till lika spekulerande artiklar på tidningarnas webbar. Bland annat har den först misstänkte gärningsmannen (som nu släppts) granskats och avslöjats, dock utan att hans namn publicerats i tidningarna. Hans namn är dock förstås ute på Flashback och han har tillsammans med sina vänner och kollegor idag fått tusentals nya träffar på sina bloggar och Facebooksidor.

Det enda jag kan säga är att det vi diskuterade för femton år sedan nu med råge blivit verklighet. Som kulturvetare känner jag då att jag måste rekommendera alla att läsa den trettiofem år gamla romanen Katharina Blums förlorade heder av Heinrich Böll.

Det privata är offentligt och världen kan ta reda på allt om dig på nolltid och publicera fakta och fiktion om dig, väl uppblandat, så att ditt liv till slut ödeläggs. Det tar inte mer än ett dygn.

Idag har jag njutit av gråväder och fem graderstemperatur. På vägen hem fick jag en snöflinga på näsan. Låt oss hoppas att vädermännen och väderkvinnorna har rätt när det spår tjugo grader och sol till helgen. Inte minst med tanke på att jag ska jobba utomhus fem timmar på lördag.

Den här veckan är lunchtemat: HEMMA. Det är en aning asocialt, men just nu bra av olika orsaker. Ekonomi är en, plus att jag är så speedad just nu att en timmes isolering i samband med lunch är välbehövligt. Dessutom kan jag få i mig mitt finkaffe utan att behöva gå och köpa det. Vilket också är en bra grej. Sen gillar jag att sitta i mitt eget kök och njuta av att det är tyst.

Eftersom det inte händer så ofta.

DN har publicerat ännu en artikel som visar hur många läskiga män det finns där ute som vill ha kontakt med småtjejer. Jag som brukar försöka tro att alla människor är snälla och hjälpsamma får ont i magen av sån läsning. Som pappa till en snart trettonårig flicka, och en snart femårig, inser jag att det är mycket viktigt att jag får mina barn att förstå att de aldrig i livet, under några som helst omständigheter ska göra sig beroende av någon annan. Att de aldrig i livet ska försöka behaga någon annan på bekostnad av sig själva.

Ibland är världen vidrig.

ÖSK vann mot Henke. Hammarby vann mot Djurgården. Två bra resultat.