jag pratar med mig själv

I ett sting av sportlovslättja bestämmer vi oss för att åka till Flottsbro i det fina solskenet. Där ska Hanna och jag åka skidor utför och Ella och Camilla ska tackla pulkabacken. Väl framme visar det sig att vi inte är ensamma. 127 könummer får vi vänta på att kunna hyra skidor. Det tar tre timmar och frestar på Hannas tålamod. Mitt också. Men under tiden testar vi pulkabacken och fikar. Sen får vi till sist hyra skidor, så Hanna och jag hinner åka uppför och nedför de fyra nedfarterna i Flottsbro under ett par timmar. Det är vansinnigt skönt att vara utomhus en hel dag och jag är väldigt imponerad av Hanna som bara stått på slalomskidor sex gånger i sitt liv.

Nu sitter jag och är sådär behagligt trött som man bara kan bli av skidåkning. Värmen håller på att leta sig tillbaka in i fingertoppar och örsnibbar. Livet känns bra.

Jag åkte ut till Ingarö ikväll för att kolla när Hanna och Stuvsta spelade cup. Laget dominerade hårt och vanna alla sina matcher klart, men i finalen blev det lite frossa och motståndarna lyckas få in en boll när det bara är tjugo sekunder kvar. Så det blir silver och ledsna miner. Men, det var inte någon tvekan om att Stuvsta var kvällens lag.

Skärgården är för övrigt Sveriges mest överprisade glesbygd. Mörkt, kallt, glest och svindyrt. Fint, men överprisat.

Ryan Air har en tydlig affärsidé. De vill transportera så många människor som möjligt så billigt som möjligt. Med den strategin ska de konkurrera ut andra flygbolag. Sen misstänker jag att de tänker höja priserna. Men än så länge, gör bolaget allt det kan för att pressa priserna på flyg. I detta arbete ingår bland annat att lura städer utanför storstäderna att upplåta sina flygplatser till Ryan Air för en kostnad som är i princip gratis. Sen ingår konceptet att klämma ur kunderna på pengar för allt annat. Incheckningen är på väg bort eftersom det kostar att ha anställda på flygplatserna. Mat har flygbolaget aldrig serverat och service är liksom inte deras grej. Det köper kunderna. Allt för att spara hundralappar.

Men, nu tar Michael O’Leary ett nytt steg. I framtiden lär det kosta pengar att gå på toaletten under en flygning med Ryan Air. Det luktar kiss lång väg säger jag som menar att den som samlar människor på en begränsad yta men inte är beredd att upplåta toalett samlar minus på sitt karmakonto. Och kommer spendera livet efter detta i ett helvete där de kommer vara jäkligt kissnödiga, men inte har råd att gå på toa.

För övrigt anser jag att flygbranschen måste landa för gott. Om du har en bil vet du vad det kostar att tanka. Kan du då förstå hur det kommer sig att flygbolagen kan skicka oss kors och tvärs över världen för pengar som rimligen inte ens täcker bränslekostnaderna? Jo, en bidragande orsak är att flygbränsle är skattebefriat. Detta enligt ett gammalt unket avtal från 1944, Chicagoavtalet.

Ryan Air, och de andra flygbolagen, kan alltså fortsätta köra som om Peak Oil eller klimatförändring inte var begrepp någon hört. Och snart vill de att du ska betala för att få gå och kissa. Ähum…

Nu är familjen Welander en enbilsfamilj igen. Den röda lilla Toyota Aygon har flyttat hem igen. Den bodde hos oss i två år och imponerade med sin spartanska stil och snåla bränsleförbrukning (cirka 0,5 liter/bil i stadstrafik har den dragit). Nu ska vi klara oss med Forden och elmoppen är det tänkt. Snön får ta och smälta så ska det nog ordna sig.

Men, ändå känns det lite som ett felval. Vi borde löpa småbilslinan fullt ut. Jag provkörde Toyotas nya minibil IQ och den kändes oerhört smart. Samma motor som i Aygon, dvs en trecylindrig minimotor, men i en bil som trots att den är mindre än en Smart kändes lika rymlig som vår Ford inuti. Åtminstone i förarsätet. En bil som alla som kör i stan borde ha. Liten, lättkört, bränslesnål och bekväm, vilket jag inte kan påstå att Aygon var. Kommer IQ i en hybrid eller renodlad elvariant är den en vinnare. Redan nu skulle den vara ett bättre alternativ för oss än Forden, eftersom den drar mindre bränsle och kostar mindre i drift. Dessutom är det ganska onödigt att vi åker runt i en stor kombi, när de flesta av våra resor inte transporterar fler än en eller två av oss.

Efter att ha passat på att provköra Prius en gång till och resonera lite med en bilsäljare om månadsekonomi och koldioxidutsläpp styrde Hanna och jag fötterna mot busshållplatsen och tog bussen hem. Jag gillar inte att åka buss. Att sitta i nedslitna dieselmonster ihopträngd med massa människor jag inte känner samtidigt som en stressad busschaufför kör ryckigt är inte min grej. Bussen kommer aldrig kunna ersätta bilen för mig. Hellre går jag, vilket väl vore bra för hälsan och troligtvis är det jag kommer få göra till vägarna är snöfria.

Well, hopp om livet är det. Solen värmer allt mer och det dropprinner överallt ute samtidigt som fågelkvittret blir allt tydligare. Synd bara att vi hittat en befarad takläcka och ser ännu mer pengar fladdra iväg borta vid horisonten. Men, det är inget att gnälla över. Jag har valt att bo i villa.

Hanna sitter och tittar på MTV. Det går något knasigt program som heter My Super Sweet Sixteen. Plötsligt får jag mord i mina tankar.

För det första är det galet slöseri med allt. Främst resurser. För det andra blir jag avundsjuk.

Pappa, varför ere en gubbe på din väska? De é ju mycket finare med prinsessor.

IAMX tredje album ”Kingdom of welcome addiction” släpps 19 maj. Åtminstone officiellt. Ser fram emot skivan. Mycket.

Neko Case släpper nytt album nästa vecka. Det lär av denna lilla filmsnutt bli väldigt bra.

Jag är snart trettioåtta år. Kreativ, lojal och tämligen kompetent. Engagerad och empatisk. Jag känner mig just nu mer otillräcklig än någonsin. På jobbet räcker jag inte till. Hur jag än försöker kommer jag aldrig ikapp min egna mål. Hemma känner jag att mina barn knappast har någon större glädje av mig, annat än som försörjare. Min livskamrat och fjäril-i-magen-orsakare Camilla får knappast alls längre uppleva några uppskattande ord eller kärleksfulla infall.

Jag har aldrig ifrågasatt mig själv och mitt liv hårdare än nu. Det är dåligt.

Tre korta reflektioner:

Bara svenska får talas på två fritidsgårdar i Rosengård
Känns rätt ovärdigt att någon tror sig göra världen bättre genom att förbjuda att andra språk än svenska får talas. Känns som att det strider mot grundlagen också.

En vuxen svensk kvinna måste be regeringen om lov för att få gifta sig
Det ryktas stenhårt om att en ganska känd svensk kvinna måste be regeringen om lov senare idag för att få gifta sig. Känns ganska ovärdigt. Monarkin är iofs helt ovärdig.

Vackert vinterväder, PS3 och jobbstress
Det är en strålande vacker vinterdag. Snön lyser vit och himlen är blå. Hanna har sportlov men sitter hemma i soffan och spelar tevespel medan jag är på jobbet och tokstressar. Minst sagt ovärdigt. Det var inte det här livet jag tänkte mig när jag höll i Hanna för första gången en varm junidag 1996.

När jag sitter och väntar på att Ella och hennes bästis ska klä på sig så att vi kan lämna dagis och åka hem njuter av den oerhörda mängd av spännande intryck de delar med varandra och mig. Här är tre guldkorn jag måste dela med mig av:

1. Ella om husdjuren i min brors hushåll i östernärke:

De har fem katter, fyra matsvin, tre älgar och har haft två hunder, men det har dom inte längre.

2. Ella om var min bror bor egentligen:

Det är jättelångt till över bron där dom bor.

3. Bästisen om vem som är på hennes ryggsäck:

Det är tant Trosa!

På första punkten menar nog Ella marsvin. Jag är inte riktigt klar över det där med älgarna, men det reder sig nog. Sen har hon rätt att i det är ganska långt till ÖREBRO där de bor. Slutligen är jag övertygad om att det är TÖRNROSA och inte tant Trosa som är på den rosa ryggan.

De här två kloka tjejerna är sköna att lyssna på, och nu ska jag försöka laga mat till dem.

Avslutade arbetsveckan med en glad akututrycking till Stockholmsmässan på sena fredageftermiddagen. Där tog Huddinges gymnasieskolor storslam när Stockholms bästa Unga Företagare utsågs. Sen hem för att skriva en text om detta och behandla bilder. Sömn följde och när klockan ringde på lördagmorgonen gjorde vi oss i ordning för att resa hem till Närke. Där väntade ett dygn hemma hos min storebror tillsammans med alla bröder och båda våra föräldrar, plus sambos, hustrur och barn. En fantastisk trevlig samling med många skratt och mycket kärlek. Jag tycker verkligen om oss alla.

Efter en kort natt var det dags att styra bilen hem igen. Genom ett insnöat och dåligt snöröjt Mälardalen slirade vi oss fram och kom hem precis lagom till dess att det var dags för mig att klä på mig jobbet igen, den här gången som matchsponsor när Huddinges elitserielag i innebandy spelade sista seriematchen på hemmaplan. Hanna och jag utsåg matchens bästa spelare i bägge lag. Huddinge förlorade matchen, mot Rönnby från Västerås, men har fortfarande goda chanser att nå slutspelet.

Väl hemma gjorde Camilla och jag ett ryck med snöskottning av blöt och tung nysnö. Det har säkert kommit tjugo centimeter idag, och fortfarande vräker snön ned. Sportlovet börjar imorgon, men varken Camilla eller jag brukar kunna ta ledigt den här veckan, så snön känns mest onödig.

Nu väntar en ny fullspäckad vecka, men jag känner mer hopp än på länge. Jag tror det håller på att ljusna på flera fronter.

Idag satt jag hela arbetsdagen i ett konferensrum på Folkets Hus i Huddinge. Vi pratade jämställdhetsintegrering, vilket förenklat handlar om hur vi i vårt arbete ser till att både kvinnors och mäns intressen tillvaratas. Spännande, frustrerande och inspirerande. Världen är allt annat än jämställd, tro inget annat.

Ironiskt nog satt jag hela dagen med ansiktet vänt rakt emot en tavla som inte riktigt kändes avspänd i sammanhanget.

Bra musik just nu. Anemisk men ändå bombastisk dysterpop. Det handlar om döden på många olika sätt. Börjar en låt med orden ”He said to lose my life or lose my love, That’s the nightmare I’ve been running from” då har den min uppmärksamhet. White Lies är värda att kolla upp. Passar rätt bra som ledmotiv just nu. Inte minst till den bild jag publicerar på 365bilder.se imorgon.

Alldeles nyss skällde jag ut Hanna på telefon, av helt fel anledning. Nu känner jag mig som en idiot. Jag vill stänga av. Lämna in mig till supporten och säg att jag behöver ett helt gäng med uppgraderingar. Eller skaffa en ny.

Ett steg framåt, två tillbaka. Nu på morgonen har Ella hostat rejält igen. Det innebär att jag måste jaga läkare för intyg igen. Annars kan vi inte fortsätta vara hemma med henne.

Nu krävs ledarskap. Nu krävs beslutsamhet. Nu krävs besked för att stärka Sverige som industrination.

Så avslutar Tomas Eneroth en artikel på newsmill.se. Eneroth är Socialdemokraternas talesman i näringspolitiska frågor. Jag tror han i ett förvirrat ögonblick tror sig kunna vinna röster på att leka lite populist i SAAB-stormen. Under parollen ”Riktiga politiker räddar SAAB” tror jag det finns risk för att flera andra kommer göra honom sällskap och så kommer GM:s och SAAB:s gemensamma inkompetens glömmas bort och bli en partipolitisk fråga istället.

Därför vill jag påminna Tomas Eneroth och andra om att det enda som lett SAAB fram till dagens bistra verklighet är bristen på innovation. Bristen på insikt om att kunderna efterfrågar något annat. Lägg till GM:s aktieägares girighet så har du en bra anamnes.

SAAB har inte gått med vinst sedan vinterkriget, typ. Den som tycker det verkar tryggt att investera pengar i det bolaget kan göra det med eget kapital. Den som tycker vi ska investera skattepengar som symbolgest kan ge upp sina försök att ta över makten i kungariket Sverige. Jag tror de flesta av oss redan konstaterat att SAAB inte har förutsättningar att överleva.

Så släng inte bort våra skattepengar i onödan. Investera dina egna sparslantar, Tomas.

Jag hoppas norska mijardärer tillsammans med Think går in och köper upp SAAB för en billigt peng, ställer om drivlinan och börjar serieproducera elbilar i större antal. Lägg ett skambud. SAAB är som bolag värdelöst, men den kunskap och erfarenhet som finns av att bygga bilar vore nog bra för Think.

Nu har det kommit en riktigt bra App för oss svenska iPhone-användare som använder Telia som carrier. Gå till AppStore och sök på ”homerun” och ”wifi”. Där lär du kunna lagra dina Homerun-uppgifter och slippa fylla i dessa varje gång din iPhone hittar en av Telias surfzoner. Jag ska prova.

I eftermiddag var sotaren förbi. Skorstenen var rätt ok, men pannan var rejält igenkorkad. Nu eldar vi igen. Och hittills fungerar det smärtfritt. Nu inväntar vi bara en offert från firman Camilla anlitat för pannbyte. Banklån är klart och vi väntar bara på att få byta ut den värdelösa pannan som på inga sätt är lämpad att elda annat än olja med.

Men, som alltid är det ångestfyllt att elda.