Är hemma med Ella som är på bättringsvägen efter en hård övre luftvägsinfektion. Hinner formulera klart några tankar i mitt huvud. Det finns ganska många sanningar, eller rättare sagt vanföreställningar, som ligger i vägen för mig i utvecklingen mot att bli en hållbar man. Därför tänker jag göra upp med två av dem idag. Dock bara teoretiskt, än så länge.
En familj klarar inte av att bära två inkomster
Det har under hela min livstid på något sätt varit självklart att båda föräldrar i familjen ska jobba. Det handlar både om att ta solidariskt ansvar för de gemensamma kostnaderna familjelivet för med sig, men också om en totalt missriktad rättvisevilja – att ingen ska tvingas vara hemma. Ingen ska tvingas vara beroende av någon annans inkomst. Kanske en vacker tanke, men vad den för med sig är inget annat än att vi slarvar bort det viktigaste familjelivet för med sig, nämligen barnen.
Och hand upp alla som lever i ett förhållande med barn och inte känner sig beroende av den andre.
Camilla och jag heltidsarbetar. Vi har två fantastiska flickor. En på dagis och en i sexan. Bägge har diabetes. Vi kämpar och stressar för att hinna med allt. Dels försöker vi vara aktiva på jobbet så att vi inte får sparken. Dels så försöker vi skapa de bästa förutsättningarna för våra barn att växa upp i harmoni. Dessutom har vi ett hus att ta hand om.
Om jag ska vara ärlig så räcker min energi bara till det första. Jobbet. Resten blir en åtgärd med lillfingret på vänsterhanden. Camilla är bättre, men jag tycker att även hon tvingas ta i för mycket. Inte minst för att täcka upp för mig när jag inte orkar. För oss vore det enda rimliga att en av oss börjar jobba hemma istället. Jag är redo att ta steget att bli hemmaman. Då skulle jag kunna se till att barnen får en bättre blodsockerkontroll, hjälp med läxor och även det mest basala av allt, kärlek. Istället för stressade utrop och maxpuls mellan middagen och träningen. Dessutom skulle jag kunna se till att energieffektivisera vårt hushåll och verklighetsanpassa vår ekonomi.
Jag tror fler gör samma fel som vi. Det finns en bra anledning och en dålig. Den bra är att vi inte skulle ha råd att bo här i Stockholm annars. Den dåliga är att alla andra gör så.
Det är inte hållbart. På något sätt. Jag har gjort en samhällsnorm som är unken till min egen och fråntar mina barn rätten till förbehållslös kärlek för att leva upp till en konstig gammal föreställning om rättvisa.
Sälj dig så billigt som möjligt, ta en anställning
Nästan alla tycker det är läskigt att starta eget företag. I vårt land har vi fått lära oss att det bara är skumma kapitalister som gör det, och att de flesta som gör det går i konkurs och hamnar på fattighuset, typ. Därför säljer vi oss skitbilligt till löneanställningar där vi arbetar för småpengar, blir bittra, går till facket eller personalhälsan och kräver att arbetsgivaren minsann ska göra fikarummet mysigare.
Inget bra. Jag tjänar mer än dubbelt så mycket på att fotografera än att jobba med idéer för hållbar utveckling. Och då tar jag inte ens mycket betalt som fotograf, eller har en dålig lön (tvärtom jag har en högst rimlig lön för det arbete jag utför). Löneanställningen må kännas trygg och stabil, men den har ett mycket högt pris, nämligen att den begränsar möjligheterna att utvecklas. Men eftersom det är så suspekt och läskigt att bli egen företagare känns det tryggare. Det har vår kultur bestämt.
Min egen lösning
För mig finns det jen ganka hållbar lösning. Att säga upp mig, lägga lite fler timmar i min firma samtidigt som jag tar ett större ansvar för barnen och hemmet. Det skulle åtminstone göra mig lyckligare. Få mig att känna mig som något annat än en maskin som går till ett arbete för att hämta hem pengar till hushållet, pengar som i slutändan ändå inte räcker.
Min lösning har en risk: Går det att garantera att pengarna kommer in i en takt om täcker utgifterna?
Det är en risk jag är beredd att ta. Det är nämligen upp till mig att se till att de gör det. Och de positiva effekter modellen för med sig i form av mer energi gör att jag är säker på att pengarna kommer in samtidigt som min eneri räcker till det viktigaste – familjen.
Kommer det bli så här? Troligen inte. Hela världen säger nämligen åt mig att jag är dum i huvudet som ens tänker tanken. Ändå är ju lösningen så enkel. Att jag fortsätter arbeta åt min nuvarande arbetsgivare, men som frilans istället för anställd. Då kan arbetsgivaren för bruttokostnaden av min lön få samma effekt till en mycket lägre kostnad. De behöver ju nämligen inte stå för lokal, kompetensutveckling och fikarummet från himlen.
Vi skulle vinna på det. Allihop.
