jag pratar med mig själv

För snart tjugo år sedan flyttade jag hemifrån. Då var det sura med att betala räkningar att jag fick stå i kö på Posten bland massa gamlingar och vänta på att få betala. Nu är det surt när internetuppkopplingen är seg så det tar några sekunder extra varje gång jag matar in en betalning.

Stegen blev inte så många jag hoppats på idag.

Ella har energi kvar när vi kommer hem efter en hel dags aktiviteter. En trist sten i trädgården blir plötslligt mycket finare.

Snart är det premiär för fyrans stora familjeunderhållning Stjärnor på is. Handlar så vitt jag förstått om att kändisar ska lära sig konståkning. Som Let’s Dance, men på is. Eller som det där vidriga sångprogrammet där Magnus Hedman och andra fick sjunga ihop med någon artist. Det stora ridsporteventet Stockholm Horse Show hakar på trenden och låter kändisar lära sig rida, hoppa med häst eller något i den stilen.

OK, kära svenska folk. Har vi klarat av den här fasen av att se kändisar göra saker de inte behärskar snart? Vore det inte festligare att se saker de klarar av. Här är några gratis tips till landets tevemakare:

• Stjärnor på väg utför
• Stjärnor som gör vad som helst för pengar
• Stjärnor drar koks på krogtoa

Men lät inte det där lite jantelikt avundssjukt? Kanske. Men det är inte så det ska läsas. Det är snarare kulturelitisten i mig som är trött på att se sina medmänniskor bli allt dummare och likgiltigare medan världen håller på att förändras framför våra ögon. Vi ser det inte eftersom vi är upptagna med att se någon pajas drutta på ändan. Genom att läsa massa omtuggade skvallerreportage i kvällstidningarna om någon kändis nya karriär.

Bittert och elititisktiskt? Okej.
Avundssjukt? Nej.

Jag tillbringar en del av mitt arbetsliv på möten, seminarier och andra aktiviteter där jag nätverkar och representerar. Oftast är det ganska intressant och lärorikt. Som idag.

När vi kommer hem sätter Ella en förtorkad och vissen växt bakom mitt öra. Pappa, du är vacker säger hon. I hennes universum är växten fortfarande en blomma och jag är nån slags kung. Frågan är om en tisdag eftermiddag kan bli vackrare?

Jodå.

Krigsrubriker i nyhetskanalerna nu på morgonen. Det handlar om börsernas fall och spekulationsekonomins kollaps. Visst, den kommer bara vara tillfällig, men på något sätt är det ett sundhetstecken att bolag byggda på inkompetens och dåligt risktagande försvinner från marknaden.

Om nu marknaden hade fungerat. De här aktörerna kommer tyvärr inte försvinna. Skattebetalare världen över kommer tvingas betala för att de ska få behålla sina jobb. Alternativet hade varit att alla sparare tömmer sina konton och placerar pengarna på bättre ställen. Men eftersom de diffusa ekonomiska systemen i så fall skulle kollapsa kommer inte detta tillåtas.

Kapitalismen behöver nämligen ett visst mått av kommunism för att fungera.

Stegräknaren säger 14221 steg. Det motsvarar 8,53 kilometer. Men då tar den å andra sidan inte hänsyn till att jag just gjort 15,5 kilometer på crosstrainern. Den har bara givit utslag på 4 av de kilometrarna.

Eftersom jag gnällt lite om min halvtaskiga hälsa känner jag att följande statusrapport är berättigad:

• Magen: Efter en vecka på Omeprazol har magen blivit bättre än på länge. Surmagen håller på att bli glad igen.
• Blodet: Har gått på Lipitor en dryg vecka också. Känner mig dock minst lika fet som tidigare.
• Har efter uppmaning provat att minska ned på dosen Cetirizin men fått tillbaka allergisymptom och därför gått tillbaka till daglig dos.
• Kost: Upp och ned. Frukosten är stabil med två kokta ägg, en kaffe latte och en och en halv liten smoothie på frysta bär och yoghurt dagligen. Luncherna är 50/50 mellan matlåda och skräpmat. Middagarna är fortfarande alldeles för ofta hastiga och stekta.
• Motion: Tack vare stegräknandet har jag försökt gå minst en mil varje dag med varierande framgång, men för att öka på dosen och intensiteten ska jag börja använda crosstrainern i källaren med start… nu.

Svart manchesterkavaj och tunn grå stickad polo. Därtill ett par grå byxor, Eccoskor och min nötta bruna smäck. Det finns alldeles för få medelålders kommunalgrå modebloggare. Här är mitt enda inlägg i genren.

Produkter: H&M, KappAhl och Ecco.
Stylist: jag själv.

Sista helgen i september. Tog trettio minuter i trädgården för att se hur långt hösten kommit. De senaste dagarnas sol har skakat fram en sista ansträngning från den samlade växtligheten.

Två innebandymatcher idag. Först premiär i serien för tjejer födda 94/95 där Hannas lag tagit över Huddinges 95:ors eftersom deras lag lades ned. Hanna gör första målet och hon och hennes lagkompisar gör en mycket bra match när Tyresö/Trollbäcken besegras med 5-2. Mycket imponerande eftersom motståndarna hade tjejer som var både ett och två år äldre.

Sen säsongens prestigemöte borta mot Tullinge. Det är laget våra tjejer helst av allt vill vinna mot. Ett vansinnigt bra lag med effektiv spelmodell och väldigt duktiga spelare. Med en match i benen och tre ordinarie spelare sjuka blir motståndet för svårt och Huddinge faller med 1-4.

Men allt som allt en bra innebandydag. Fint spel och glatt humör.

Lördag: 7206
Söndag: 3379

Emil Jensens tredje album är fullt av finfina sånger som tröstar, skakar om och allt däremellan. Vackert inramade av arrangemang som både är flortunna och asfeta. Den här skivan är min bästa vän just nu.

Our Broken Gardens ”When Your Blackening Shows” är full av ångestladdade långsamlåtar för ensamma stunder. Mycket vacker musik.

Den blandning av rockabilly och country som Fatboy serverar är omöjlig att motstå. Svänger hejdlöst och de dramatiska texterna är djupt blå. Roy Orbison möter Stockholm.

Danskar som spelar dekadent dödsdisco. Vansinnigt bra att lyssna på i bil eller i hörlurar omgiven av andra storstadsbor. Då händer saker i hjärnan.

När andra sjunger Olle Ljungström kommer jag på vilket geni den här mannen egentligen är. Joakim Bergs version av ”Nåt för dom som väntar” är makalös.

Jag har just spenderat en söndagmorgon i sängen med Raphael Saadiq och hans sädiga retrosoul. Det var en skön upplevelse.

Tre till
Det finns tre låtar jag måste nämna. ”Big In Japan” i Ane Bruns version är en av höstens allra viktigaste ingredienser tillsammans med The Hellacopters ”Darling Darling” och The Creepshows vansinnigt svängiga rockdänga ”Run For Your Life”.

Paul Newman, en av Hollywoods bättre, har avlidit. 83 år långt blev hans liv. Jag funderar på att högtidlighålla det med att försöka jaga rätt på gamla katastrofklassikern Skyskrapan brinner, The Towering Inferno från 1974.

Då har vi klarat av septembers stora event i Huddinge C. Tusen meter konst, den årliga kilometerlånga konstutställningen, Markooliouppträdandet och turismens dag. Jag har stått på plats i fyra timmar och försökt locka fram huddingebornas bästa turisttips. Publiken var svårflörtad. Däremot var hela gratisgänget på benen och mina give aways försvann snabbt. Skönast var nog tjejen i tioårsåldern som smög förbi i tjugominutersintervaller och plockade på sig kylskåpsmagneter. Undrar vad hon ska använda sina tio till?

Flottsbro värdshus bjöd på en kantarellsoppa som var så välsmakande att den närmast kan liknas vid en erotisk upplevelse. När kockar lagar soppa lyckas de alltid få till rätt mängd grädde. Makalöst.

Min lätta och ovetenskapliga marknadsundersökning om vad huddingeborna tycker bäst om att tipsa andra om att uppleva i Huddinge visade sig att det är ganska jämnt mellan de som tycker naturen och miljön är bäst och de som vill lyfta fram vår fantastiska shopping i Kungens kurva. Och det är väl också det som är unikt med Huddinge. Omedelbar närhet till Skandinaviens största handelsplats Kungens kurva, till orörd natur och rena sjöar, södra skärgården och centrala Stockholm.

Vi är liksom närmast.

Idag ska jag stå i Huddinge C ett par timmar och prata om varför turism är bra för Huddinge. Kommer dessutom dela ut knasiga give-aways och samla in huddingebornas bästa turisttips. Har du inget bättre för dig? Kom förbi och prata lite med mig.

11479 idag.