jag pratar med mig själv

Har vunnit fem och en halv miljon. Gud vad bra!

This is to bring to your information that your email has been randomly selected and approved as a charity grant beneficiary of THE DIANA MEMORIAL FOUNDATION in commiseration of 10th anniversary of the demise of the Princess Of Wales .You are awarded a grant sum of £ 550,000.00 (Five Hundred And Fifty Thousand Great Britain Pounds) and for further instructions on how you are to put claim to your grant, you are to FORWARD a copy of this notice to our International Grants Officer as well as give him a call via contact details below:

Mr. James McArthur.
INTERNATIONAL GRANTS OFFICER,
GRANT AWARD DEPARTMENT,
THE DIANA MEMORIAL FOUNDATION
FOUNDATION BUILDING,
214 GREAT QUEEN STREET,
LONDON, WC2B 5DF
UNITED KINGDOM.
Tel: +44 704 573 6050
Fax: +44 871 263 9807
Email: princessdianafundgrantaward@gmail.com

Men, är det inte lite konstigt att en så pengastinn organisation har råd med egen url? Varför använder de Googlemail? Kanske måste ringa upp James Mc Arthur och fråga…

…eller så måste jag bara beundra alla dessa mailbedragare. Jag ringer upp och kommer få besked om att min vinst endast betalas ut om jag för över några tusenlappar i adminstriva och juridiska kostnader, vilket jag gör och förstås aldrig får någon utbetalning. Det räcker med att någon halv promille av alla oss som ”vunnit” går på det hela så blir bedragaren rik som ett troll.

Idén är i all sin omoralitet alldeles fantastiskt bra. Det finns nämligen naiva blåögda människor överallt.

Camilla och barnen sover fortfarande. Jag är uppe eftersom jag ska iväg och träffa potentiella uppdragsgivare. Sen ska jag in till stan och fotografera ett bröllop. Det kommer bli en bra dag. En varm dag. Kommer stänga uppdragsfotograferingen ett par månader. Koncentrera mig på att ta det lugnt på fritiden. Jobba lite med min utställning.

Och på att få klart en del eviga projekt. Som att få lite bättre ordning hemma och lära mig gjuta betong.

Lämnar kontoret i strålande sol vid tiotiden för att ta mig på en lång moppetur. Börjar med att ta mig till Kungsholmen och Scandinavian Photo för att hämta upp ett par minneskort. Åker via Långsjön, Älvsjö, Västberga, Liljeholmen och Hornstull. Trafiken flyter bra och jag har nu efter två månaders erfarenhet på moppen lärt mig ta plats i filerna på rätt sätt. Passar på att ta en god fredagslunch på Ett litet kök (R.O.O.M) tillsammans med några av mina gamla kollegor.

Efter lunchen styr jag ut mot Solna via Karlberg. Ska till Nikon och hämta jobbkameran som varit på kortläsarbyte. Stoppas, liksom en sjujäkla massa bilister bryskt av polisens avspärrningar, Irakkonferensen pågår visst fortfarande, vilket gör att stora delar av Solnas genomfartsleder är avspärrade. Får ta en lååååång omväg runt Solna för att komma till Haga Norra C och Nikon.

Styr sedan tillbaka mot stan. Möte med Kal och Patrik hos ett bolag som visat intresse för verksamheten i vårt bolag Peter 2 Meter väntar. Blir dock något av en flopp eftersom den ansvarige kapitalisten drabbas av magsjuka och tvingats lämna kontoret fem minuter innan vi kommer. Vi får istället ha ett något farsartat samtal med en av hans kollegor som inte vet något om vad vi ska göra. Det blir dock bättre efter en stund när en entreprenöriell bibliotekarie dyker upp och tar över mötet. Hinner pratat både fotboll, musik och webbutveckling med Kal och Patrik innan jag börjar ta mig tillbaka hem.

Klockan har nu blivit mycket och jag ska ta mig till Huddinge från Östermalm. Studentflak överallt och fredagsstopp i trafiken. Solen gassar och det är upplagt för kaos och irritation. Så skönt för mig då att glida förbi köer och blockerade korsningar på moppen. Det går oförskämt smidigt till Fridhemsplan. Indikatorn som visar hur mycket kraft moppens batterier har kvar börjar sjunka betänkligt, men jag bedömer att jag kommer klara mig hem.

Jag har fel. En tredjedel uppför Västerbron händer det som inte får hända. Kraften försvinner. Displayen börjar blinka, LOW BATTERY – RECHARGE!. Katastrof. Motorn stryps automatiskt till krypfart. Jag kan inte svänga av vägen eftersom jag är mitt på Västerbron. På min vänstra sida flyger bilar förbi. På min högra börjar cyklister, trots motlut och gassande sol också röra sig fortare än mig. Jag rör mig sakta framåt i makliga 15 km/h, mitt i eftermiddagstrafiken. Känner mig inte så tuff längre. Stannar nere vid Hornstull köper cigg och Cola. Funderar på hur jag ska klara mig hem.

Ringer mina vänner Daniel och Jenny som bor i Aspudden, en kort bit bort. De är hemma och lovar att bjuda på lite el. Femton minuter senare, efter att ha krupit fram på cykelbanor rullar jag in i deras fredagsmiddag på gården. Efter lite strul lyckas vi få fram el och vi sitter och småpratar medan moppen fylls på med lite energi.

Tio i sex, efter alldeles för kort laddtid måste jag sticka, eftersom jag ska träffa ett par som funderar på att anlita mig för en bröllopsfotografering. Halvvägs hem, mitt i Älvsjös villaidyll inser jag att det inte kommer funka. Ringar och bokar om. Tar mig hem och när jag rullar in på vår tomt är moppen utan energi igen.

Ett par glas vitt senare kommer alltså följande sammanfattning av långtestet på elmoppen:

1. Att köra elmoppe i stan är fantastiskt smidigt. Funkar asbra. Går fortare än bil.
2. Räckvidden är svår att beräkna. Idag körde jag knappt fem mil innan batterierna var tömda. Men då i ryckig trafik med många start och stopp i stressig takt för att hinna med bilarna.
3. Strömavbrott på Västerbron är en riktigt dålig grej.
4. Jag vill ha en el-MC med regenerativa bromsar som laddar batteriet kontinuerligt.
5. Och ett MC-kort.
6. Bilen är fruktansvärt onödig i stan. Åtminstone de månader på året det inte är halt.

Idag ska jag testa moppens räckvidd till max. Ska ta mig in till stan på möten och ut till Solna för att hämta kamera som servats. Är osäker på om jag kommer hem igen utan att ladda på vägen. Dessutom lär trafiksituationen i stan vara hopplös idag på grund av studentflak och fredagsrusning. Blir spännande.

1. Byt bil
2. Flytta till ett annat land

Två enkla saker att göra för dig som är beredd att lägga dig ned och dö på grund av stigande bensinpriser.

Det sägs att det pågår ett uppror mot de höga bensinpriserna i Sverige. Att ett gäng bittra kamrater nu lägger ganska mycket energi på att uppmana oss andra att inte handla på bensinmackar under tre dagar. Ett oerhört dumt sätt att markera mot svenska småföretagare, dvs mackägarna, som inte kan påverka världsmarknadspriserna på petroleumprodukter.

Sluta gnäll och byt bil istället. Det finns konkurrenskraftiga alternativ. Försök förstå att bensin är ett drivmedel som bokstavligt talat är på upphällningen. Vi är många som gått över till E85 och/eller biogas. Andra har gått över till hybridbilar. Bränslecellsbilar är på gång. Renodlade elbilar finns på marknaden. Bensinsnåla småbilar.

Så sluta gnäll, köp läget och gör något bra för din egen ekonomi och vår gemensamma ekologi, säger jag till dig som tycker bensinpriset förstör ditt liv. Sluta vara ett offer. Gör något smart istället. Utnyttja möjligheten. Köp till exempel en elmoppe om du mest kör på 50-väg,  åker själv och sträckor som understiger fem mil enkel resa. Det har jag gjort. Min driftskostnad har sjunkit från drygt 2000 kronor per månad till 25 kronor.

Det spelar ingen roll hur mycket du protesterar. Eller mot vem du vänder din ilska. Bensinen kommer inte bli billigare.

Är hemma för att hämta bil. Passar på att ta en kaffe. Ska iväg på beredning där jag ska följa två kollegors ärenden. Sedan bär det av till Drottningholm där vi har ett gravöl med anledning av en omorganisation. Fullt ös. Vädret är bra och humöret på topp.

Ella har fått en riktigt prinsessklänning. Självklart skulle hon ha den till dagis idag och ingen jacka fick vara i vägen. Hon har blivit den rosa i vår familj och jag tror att det förgyller vår tillvaro en aning.

Har suttit hela förmiddagen i ett inspirationsmöte. På temat var webb och informationssökning. Varm och dålig luft i lokalen inspirerade mig att ta moppen hem på lunchen. En laxwrap, ett glas vatten och en latte senare känner jag mig ganska tillfreds. Men, jag börjar få känningar av baksidan av att leva i hundraåttio igen. Så det är dags att varva ned en aning.

Men, vad gör man när ALLT är roligt och utvecklande?

Känns som att vårdstrejken har två riktigt stora förlorare. De som strejkade, som liksom gjorde det för ingenting. Facket, som slog ännu en spik i sin kista. Mycket snack, lite verkstad. Klent resultat.

Samhället är den största förloraren. Kvinnodominerade yrkesgrupper fortsätter klassas som mindre värda.

Det börjar bli dags för kompletteringen av mina tre hjärtan på höger underarm. Så här ser arbetstanken ut just nu. Samma tre hjärtan, men lite mindre abstrakta. Vänster underarm den här gången.

Bäst just nu: Emil Jensens finfina mjukispop i Så får du mig ändå. En otroligt skön låt som lovar gott inför Emils kommande album som kommer börja säljas under sommarens turné där Emil turnerar med Lars Winnerbäck.

Det finns stunder då livet som musikrecensent är ljuvliga. Vissa förhandsexemplar kan göra min dag.

Nu på söndag, 1 juni, ska jag fotografera i Kungens Kurva. Bilder på människor som shoppar. Jag söker nu familjer med små barn som kan tänka sig att vara med. Som tack för hjälpen får du som är med en brunchbiljett till Sundby Gård. Ring mig på 0702-936151 om du vill veta mer.

De ringer på dagis. Vi har missat att det är vernissage och Ella är ledsen för att allas föräldrar utom hennes är där. Tio minuter senare är jag där och även Camilla kommer. Vi tittar på barnens skapelser och fikar. Tyvärr får vi dåliga nyheter också. Fantastiska Johanna som varit Ellas resursperson i två år kommer inte vara kvar. Hon har kommit in på en utbildning i Chile och kommer inte längre kunna arbeta med Ella. Johanna har varit alldeles fantastisk med Ella och jag och Camilla har känt oss otroligt trygga med henne som hjälp med Ellas blodsocker och insulininjektioner.

Vi är glada för Johannas skull. Men vi kommer sakna henne fantastiskt mycket.

Har varit däckad två dygn. Förkylningsvirus i kombination med pollenchock eftersom mina allergitabletter var slut har rensat min näsa rejält.

Så blev det äntligen klart då. Telia kommer sälja Apples iPhone i Sverige. Och resten av Östersjöområdet. Nu väntar vi in juni och den nya 3G-modellen.

Jag har byggt en ny hemsida för mitt fotograferande. En presentationssida kring hur jag jobbar i min lilla firma. Kika gärna. Jag gillar bilderna.

Det slår mig hårt när vi släpper av Hanna på Stuvsta IP. Hon ska se sina fotbollskompisar spela en elvamannamatch. Själv platsar hon inte, och därför får hon heller inte den träning hon behöver för att bli bättre. Därför står hon nu och ser de tjejer hon spelat med i fem år spela match. Jag klandrar inte tränarna. Hanna är lat och viker ned sig när motståndet är för hårt. Men jag blir lite ledsen eftersom jag älskar fotboll och att se henne spela. Men jag blir mindre och mindre benägen att åka runt på grusplaner i södra Stockholm för att se henne gå bakåt i sin utveckling som fotbollsspelare.

Hon har redan börjat fundera på att sluta, för att satsa på innebandyn där hon är bättre. Jag är rädd för att det kan bli så. Min lust att peppa henne och försöka få henne att ta i lite mer börjar ta slut. Jag kan inte se att hon är en av de spelare hennes lag kommer satsa på för att bygga kommande säsongers elvamannalag.

Jag hoppas jag har fel. Det är för sorgligt om en elvaåring som snart fyller tolv redan är en föredetting. Men, min lust och energi att göra något finns inte. Och det känns inte som träningen och matcherna förändrar något.

Robert Collin är motorjournalist. Och en av de mest reaktionära människor jag känner till i mediesverige. Han tycker inte om miljömuppar, dubbfria vinterdäck och elbilar. På många sätt är han en arketyp för den generation män som fortfarande tycker att en organisation som Motormännen behövs. Idag skriver han apropå höjda bensinpriser:

Jag blir illamående när jag hör hur Miljöpartiet och till och med statliga utredare vill höja bensinskatten så att priset på bensin blir dubbelt så högt som i dag. Illamående för att en högljudd lobby håller på att lura i ett helt land att vi genom att slå undan fötterna för vår existens här i Sverige ska kunna påverka jordens klimat.

I Robert Collins värld kommer Sverige gå sönder på grund av höjda bensinpriser. I Collins värld är det lika bra att lägga sig ner och dö, eftersom loppet är kört. Det är nämligen tillgång och efterfrågan som driver upp priserna på bensin, inte Miljöpartiet.

I min värld är detta inget annat än världens möjlighet. Att utveckla nya fordon. Tjäna nya pengar och lära oss mer. Vi har vägarna, vi har infrastrukturen. Det behövs bara nya och smartare fordon att köra med. Oavsett hur långt det är till jobbet, affären och hemmet. Fordon som inte behöver bensin för att gå framåt.

Framtiden tillhör den som är beredd att utveckla saker för att överleva. Det känns som att motorjournalist Collin inte kommer vara en av dessa. Han är dessvärre dock inte ensam.

Dagens sabbat firades som vanligt i profan stil. Först sova ut, sen grundlig rengöring av altanen med hjälp av högtryckstvätt. Sedan lite slavarbete med Hanna och hennes kompisar – bil- och moppetvätt. Nu väntar leverans av bilder från gårdagens fotografering när Jenny och Daniel tar med sig bröderna Boije ut till Stuvsta. Därefter middag hos min mamma innan det är dags för rakning och tvagning.

Det är skönt att vara ledig.

Hero slutar på 21 plats. Av 25. Jag skrev dagen innan den svenska finalen att Skara-schlager inte funkar i Europa. Kalla mig gärna schlagerorakel.