jag pratar med mig själv

Traditionsenligt vid Trehörningen. I år i lätt regn.

Känns bra att Manchester United gick till final i Champions League. Inte minst genom gamla Paul Scholes som gjorde ett klassiskt Scholes-mål. Ikväll ska Chelsea och Liverpool göra upp om den andra finalplatsen. Krockar med det svenska eldandet.

10:23 Svänger ut ifrån kommunhuset i Huddinge.

10:32 Står vid Magelungens västra strand och tittar ut över kolonilotterna som ligger mellan Rågsved, Myrängen och Fagersjö.

10:45 Efter lugn och behaglig körning genom Högdalen, Bandhagen och Svedmyra står jag på Sockenvägen och tittar ut över Gamla Enskede mot Globen.

10:51 Har tagit mig upp till Gullmarsplan via Enskede Gård. Står och laddar för att ta mig den sista hårt trafikerade biten in till Söder. Lugn och behaglig körning hittills. Men, nu ska jag tampas med fler filer och massa stressade yrkesförare.

10:53 Rullar ned för Johanneshovsbron mot Skanstull. Nedförsbacken gör att jag håller 50-55 km i timmen så jag blir inte alltför omkörd eller är i vägen.

11:00 Efter att ha snurrat runt och letat hittar jag till sist en parkering för tvåhjulingar på Östgötagatan. Framme. Helskinnad. Effektiv körtid cirka 25 minuter. Batterikapaciteten har knappast gått ned alls från full laddning.

11:01 Går från Östgötagatan via Skånegatan till Götgatan där jag ska träffa min lunchkompis Gunilla. Hoppas fåfängt på en lunch med panoramautsikt från Skrapan.

12:29 Efter en välsmakande vegetarisk lunch på en trottoarservering och en latte i solen på Nytorget med lite prat om jobb, livet och lite skvaller hämtar jag hjälmen på Gunillas kontor innan jag korsar Götgatan för att ta mig hem till mitt kontor igen. Sneglar söderut och förbereder mig på motlut.

12:39 Väntar på grönt ljus i korsningen Ringvägen-Götgatan. Nu gäller. Ett par hundra meter uppför Johanneshovsbron för att komma igenom Gullmarsplan.

12:43 Förbi Gullmarsplan. Stannar och kollar batteriläget. Bedömer att jag har ungefär 65 procents kapacitet kvar. Inga problem att komma hela vägen hem.

12:48 Enskede Gård – smala gator, små villor. Men jäklar i min lilla låda vad dyrt det är.

13:17 Efter att ha glidit fram i behaglig fart längs Hagsätralinjens tunnelbanespår har jag stannat i Stuvsta Centrum för att köpa latte. Tror mig ha hittat det optimala läget för gasen. Läget som optimerar effektuttaget ur motorn och sparar batterikapacitet. Indikatorn som visar återstående kapacitet har rört sig väldigt litet på vägen hem.

13:26 Kör sämre än när jag gjorde lattetestet förra gången. I sista rondellen välter muggen och mina vita sneakers blir lattespräckliga.

13:29 Drygt tre timmar efter att jag lämnade kontoret är jag tillbaka. På den tiden har jag hunnit åka Götgatan tur-och-retur samt kombinera möte och långlunch. Bedömer kapaciteten i moppens batterier till att vara 30-40 procent. Det får anses vara rimligt och till och med helt ok. Enligt tillverkaren E-max ska en människa som väger 75 kg kunna åka mellan 70 och 100 kilometer på en laddning under förutsättning att vägen är flack. Jag väger 20+ kilo mer och har åkt ganska kuperat. Inräknat min sträcka till jobbet har jag kört ungefär 40 kilometer.

Elmoppen är ett reellt alternativ för jobbresor. Jag hade knappast tjänat någon tid att tala om på att ta bilen. Absolut inte på att åka kollektivt. Det går att åka ekologiskt och egoistiskt på samma gång. Och ändå vara en effektiv arbetstagare. Alltså borde min arbetsgivare fundera på allvar om inte elmoped vore ett alternativ som tjänstefordon. Inte minst med tanke på att jag är övertygad om att de flesta resor som görs i kontorets poolbil genomförs av en ensam människa och är kortare än 40 kilometer.

Spelades nyss på radion. Det är tjugo år sedan och Bono var snyggast i världen. U2 var det största bandet och jag var sjutton år. Desire är en grym låt.

Idag är det dags att kolla räckvidden på moppen. Ska träffa min vän Gunilla på söder för lunch. Solen skiner och det är försomrigt ute. Självklart tar jag moppen. Det blir ett bra test för hur länge det går att köra på en laddning. I värsta fall kommer jag inte hem igen. Då får jag lida i solen.

Största utmaningen: sträckan från Gullmarsplan till Götgatan. Här brukar bussar, bilar och budbilar vara riktigt aggressiva.

Du har med all säkerhet sett dem på jobbet, i porten, tvättstugan, studentkorridoren… de arga lapparna som talar om hur du förväntas göra. Nu finns en skön blogg som samlar på såna. Den här kan nog vara den bästa jag sätt, nånsin:

Jag har haft en strålande arbetsdag. Vi hade en teckningstävling i Arena Huddinges monter under helgens Huddingedagar där barn fick rita hur de vill att de ska se ut där de bor när de blir stora. Idag fick jag gå igenom alla dessa teckningar, scanna och publicera. Kände att jag vill bo i barnens Huddinge.

Trots att Ella injiceras många gånger varje dag med insulin tycker hon det är lite tråkigt att ta fästingvaccin. Några tårar som botas med Pippi-plåster och glass (som förstås leder till en insulininjektion).

Är det inte konstigt att i ett land som gärna befriar länder vars ledare inte respekterar mänskliga rättigheter slåss ledaren för att landet självt inte ska behöva respektera de mänskliga rättigheterna i det som landet kallar kriget mot terrorn?

Läs meningen igen om du inte förstår. Det handlar om George W Bush och CIA:s motvilja att dra gränser för hur förhörsledare ska behandla fångar USA tar lite överallt i världen.

Hittade en ganska kul blogg på temat: American Terror.

Hanna växer. Blir klokare och samtidigt svårare att nå på djupet. Mitt stora barn håller på att bli en egen alldeles unik människa med integritet. Coolt. Igår köpte hon vita stuprörsjeans på JC. I kombination med någon av hennes palestinasjalar får de henne att se ut som en tonåring. Sen såg jag att hon bloggat på engelska. My God, where will this end?

Tömde ytterfickorna i min vinterjacka eftersom den nu hängs bort för säsongen. Hittade bland annat sextiofyra kronor, tandtråd, infärgningstuggtabletter för tänderna, nikonfritt snus, två avbrutna cigaretter och en hel massa kvitton och näsdukar.

Som ett förråd för en dålig dag.

Sanering/storstädning kräver bra musik. Just nu svänger vi hårt till Looptroop Rockers och är lite mer coola till Plantlife. Musik som rekommenderas.

Mitt ekologiska fotavtryck är för djupt. Jag funderar och funderar på vad jag kan göra mer. Inser att en livsstilsförändring är lösningen. Det räcker inte med att elda pellets för att värma huset och vårt vatten och att ersätta resor till från jobb, träningar och matcher i bil mot resor på elmoppe. Det krävs mer.

Därför börjar jag rikta blicken mot mina konsumtionsmönster. Det handlar om vad jag köper för kläder, mat och andra prylar. Jag måste lära mig mer. Men, en sak vet jag redan. Kött är en riktigt dålig grej. Att producera ett kilo kött kräver enorma mängder resurser och är en stor påfrestning för klimatet. Alltså börjar det bli dags för mina vego-tankar att övergå från tankar till praktiskt handling.

Om du har några bra tips på någon webbplats eller bra bok med tips och fakta om hur en vanlig svenne kan ställa om sin konsumtion får du gärna posta dem här.

Helgens arbete på Huddingedagarna är avslutat. Kul och inspirerande. Nu väntar inte fullt lika kul och inspirerande städning, tvätt, deklaration, räkningsadministration och återvinning.

Har stått under eftermiddagen och pratat med huddingebor. Delat ut diversesaker med budskap på. Pratat med barn som målat teckningar. Nu hemma för att byta om och duscha. Ikväll näringslivsfest på Mondo i Flemingsberg. Företagare ska få pris, nätverk ska underhållas och magen ska få sitt.

Just nu är mitt jobb världsbäst. Jag gräver där jag står. Istället för dit jag är på väg.

Lite stressad pappa: Ska du komma med in nu då?
Ella: Jag har inte hoppat klart än.

Lite stressad pappa slutar vara stressad.

Håller på att packa för en dag i solen. Idag och imorgon är det dags för Huddingedagarna och jag ska stå i en monter på torget i Huddinge C och prata om Huddinges utveckling samtidigt som jag ser till att barn är med i Arena Huddinges teckningstävling. Eftersom varje dag innebär en ny toppnotering vad gäller utomhustemperatur just nu känns det mycket bra.

Ella och jag har tillbringat ännu några timmar på sjukhuset. Den här gången hos audionomen eftersom de senaste säsongernas många öroninflammationer tillsammans med det faktum att vi observerat att Ella hör dåligt på avstånd gjort att vi funderar på om det är dags för henne att få rör i öronen.

Och visst är det så. Audiogrammet var tydligt om vi säger så. Så nu väntar ett utlåtande från öronläkaren innan det blir dags för ännu en narkos. Men, erfarenheten från Hannas rördragning säger mig att det kommer göra livet mycket lättare för oss alla.

En mamma och pappa får ett barn. Tre systrar får en syster till. Men, något går fruktansvärt fel när livet ska hjälpas till världen och det lilla barnet får en oreparabel skada. Under sitt tredje levnadsår ger hennes kropp upp. Världen får ännu en änglapappa och en änglamamma. Tre systrar sörjer förlusten av den fjärde. Söndriga och sargade möter de en vardag där de efter tre års vård av sitt eget barn plötsligt inte längre omfattas av socialförsäkringen. Sorg är inte en sjukdom. En lång grå vinter följer. När änglabarnets fjärde födelsedag ska firas samlar familjen ihop sig för att minnas. Graven görs fin, presenter läggs vid stenen. Men dagen efter när födelsedagen ska firas har någon vandaliserat graven. Rivit sönder, stulit och skändat.

Jag läser en insändare i vårat lokala blad som vänder ut och in på min mage. Vill skrika rakt ut, sända ett larm till Gud eller karmapolisen. Något är hemskt fel här. Det kan inte vara meningen att min vän och hans familj ska lida mer. En mamma och en pappa samt tre fina flickor som fått leva i etthundraåttio utan andningspaus under många år behöver lite ro nu. Jag ber att de ska få leva igen.

Deras karma behöver upprättelse. De behöver utsättas för den goda konspirationen. Men jag vet inte vad jag ska göra.