jag pratar med mig själv

Blodfetter – för höga.
hba1c – för högt.

Jag är en stressad, fet rökare med sömnbesvär. Runt hörnet väntar hjärtbesvär, lungcancer och diabetes typ 2 på mig. Om jag inte skärper mig. Doktorn meddelade att nu gäller diet och en timmes rask promenad tre gånger i veckan. Nya tester i maj. Det börjar bli dags att älska livet igen. Vända ansiktet mot solen.
Ska bara göra en grej först…

People speak small talk. Flesh too close in airports. Strangers you get on my nerves. Eyes staring at me. Faces looking unhappy. Headaches non stop guarantee. Pollution of the mind. Let’s be deaf and blind. Sometimes. Pollution of the human kind. Let’s be deaf and blind. Walking in bad smell. Sleeping in noisy hotels. Please, take a shower of silence. Friends clean your brain. You lost in sadness and pain. Sun can shine again.

Miss Kittin’ ”Pollution Of The Mind”. Sjukt bra.

Nu och ett par dagar framåt får jag jobba mitt i omställningens Sverige. Där gammal ekonomi motas ut av ny. Där handfast arbete byts ut mot kunskap. Det är spännande och synnerligen lärorikt. Information blir allt viktigare. Både den som kommer in i en organisation och den som går ut. I den skärningspunkten befinner jag mig. På en myndighet som genomgår förändringar.

Ett akademiskt högdjur har idag presenterat forskningsresultat som visar att:

1. Den vanligaste meningen som används i det svenska språket är: Jag vet inte.
2. Den vanligaste siffran vi använder är: 0 (noll).

Jag är inte helt förvånad. För mig är det en snabb sammanfattning av Sverige och svenskarna. Däremot är jag inte helt klar på varför bokstaven E är den vi använder mest. Förstår inte heller den djupare innebörden av just det resultatet.

Än.

Hanna har just spelat innebandy. Ella tar emot med en stor kram.

Ibland är saker som blir gjorda de bästa sakerna. Som bokföring och annan ekonomisk administration.

Till sist gav den goda sidan i mig upp. Den onda sidan vann och nu har vi installerat ett larm i vårt hem. Efter att ha läst att vårt område är ett av de mest inbrottsdrabbade tog paranoian över.

Goda nyheter på diabetesfronten. Det handlar om stamceller och gener, men ännu viktigare – ett steg närmare lösningen som ska ge mina barn en bättre framtid.

På förekommen anledning har jag snabbexpedierat en punkt till på programmet till min diktatur. Det handlar om försäljarterrorn i det offentliga rummet. På en sträcka av femtio meter i en galleria söder om Stockholm hann jag ducka för följande frågor:

• Tjena, vilken operatör ringer du med idag? (Läskigt slemmig yngling med hängiga jeans)
• Hallå, har du VISA-kort? (Taffligt kostymklädd nisse från bank/finansinstitut)
• Hej, hur mår du? (Ärtig ung tjej i vit rock med en liten mugg i handen)

Det enda jag ville var att hinna fram till Apoteket innan de stängde.

Då slog det mig. I min diktatur ska det offentliga rummet vara fredat. Människor ska inte behöva löpa gatlopp bland lurendrejare och unga människor som försöker tjäna pengar genom att sälja allt ifrån kvacksalveri till sin mamma. Därför har jag ett militant mysförslag: Marknadsföring och försäljning av tjänster och produkter på allmän plats blir förbjuden. Undantaget från detta förbud är lokalt och hållbart producerade produkter.

I likhet med detta blir det förbjudet att med skyltar, flygblad och annat som skräpar ned ägna sig åt dylika aktiviteter. Inga mer bröst på tunnelbanan. Inga klämkäcka räntefria lån på bussen.

Men, tänker du, hur ska det stackars näringslivet kunna sälja sina produkter? Då svarar jag att det här handlar ju om en diktatur, alltså finns det ingen fri marknad längre. Ha! Dessutom kommer jag se till att det införs ett nytt ämne i grundskolan. Nämligen Aktiv konsumtion. Där får barnen redan från det att de är små lära sig hur de på bästa och säkraste sätt konsumerar det de vill ha i sina liv. Allt om kontrakt, rättigheter och skyldigheter.

I min diktatur kommer den lilla människan ha makten över konsumtionen. Konsumtionen kommer således styra produktionen. Efterfrågan och tillgång, men på ett hjärtligare sätt. En friare marknad.

Läser i tidningarna att Alliansen riskerar att falla sönder på frågan om könsneutrala äktenskap. Nu tror jag inte det, men det är ändå fascinerande att ett av argumenten för KD att inte vilja gå med på detta skulle vara att det skulle öppna dörren för bigami.

Toppen tycker jag. Om bigami alltså. I min diktatur kommer människor få gifta sig med vem de vill, eller vad de vill. Till och med hur många de vill. Så länge det är lagligt. Inte ens jag kommer tillåta att vuxna gifter sig med barn. Men det är det enda jag lägger mig i. Vill du gifta dig med en brevlåda? Gör det då. Vill du vara gift med tre män och två kvinnor? Hoppas du blir lycklig.

Äktenskapet är en juridisk institution som ytterst reglerar arvsrätt. (Tidigare också en pervers form av äganderätt i och med att en gift kvinna i stort sett var helt juridiskt utlämnad till sin makes nycker, men det är väl nästan bortstädat ur lagarna nu.) I ett modernt och öppet samhället är det inte staten eller någon diffus moral som dikterar villkoren för vem eller vad du ska låta ha rätt till dina tillgångar. Det är inte massan som bestämmer vem du ska leva med. Inte dina vänner. Inte dina föräldrar.

Det är bara du själv.

Alltså kommer jag instifta helt neutrala äktenskap i min diktatur.

Att vara ekologisk och ekonomisk kräver sin man. Och sin kvinna med. Ikväll kommer Camilla och jag uppleva detta när vi bär in 3,3 ton pellets i huset. Jämställda som vi är brukar vi hinna bära lika mycket. För övrigt är det åtta grader varmt ute. Så pelletsåtgången den här vintern är lägre än vanligt.

Det finns en särskild plats i helvetet för dig som parkerar in andras bilar. Där kommer det vara förbannat trångt. Du kommer bara kunna röra dig några centimeter framåt och några centimeter bakåt.

Och känna dig jävligt instängd.

Gårdagens musikupplevelse var svart. Idag är den ljus som en högsommardag. Bandet Pennebaker har släppt sitt nya album ”Ghost of a love”. Fantastiskt pianopop som idag till och med fick molntäcket att spricka upp. Ren och skär glädje, förpackat i musik.

Jag vill på inga sätt sjunga den farliga kemins lov… eller jo, förresten. Sättet jag somnade på igår var fantastiskt. Sättet jag sov på minst lika bra. Sättet jag vaknade på ännu bättre. Med sju timmars oavbruten sömn i kroppen känner jag mig som Stålmannen idag.

Tack snälla doktorn. Och tack till mig själv som vågade ta mig an ännu ett tabu.

Ett av mina favoritband heter Madrugada. De kommer från Norge och gör fasligt mörk och melankolisk musik. I somras dog deras gitarrist Robert S Burås rockdöden. Dödsorsaken är oklar för oss som inte hör till den närmaste kretsen, men av allt att döma dog han för egen hand. Nu har bandet släppt sitt sjätte album. Det sista med inspelningar där Robert är med. Döden talar genom musiken. Förvisso har den alltid gjort det i Madrugadas musik, men nu går det verkligen att ta på.

Skivan är fantastisk. Om du inte alltid är jätteglad bör du lyssna. Vackert är bara förnamnet.

Camilla tog med Ella och Hanna till diabetesmottagningen idag. Lite uppföljning. Båda barnens hba1c, dvs det långsiktiga blodsockervärdet, hade stigit. För dålig blodsockerkontroll av Camilla och (jag som tycker att vi inte gör något annat än sticker våra barn, injicerar insulin och kommer med förmaningar klädda i tjat). Snart ska de tillbaka för årskontroll. Det innebär venprov och att Ella kommer behöva lustgas. Så de fick med en mask hem för att träna. Sen ska vi få gå på studiebesök med Ella till narkosen för att prata med en snäll sköterska.

Själv bet jag ihop och gick till doktorn idag. Kom hem med en remiss för diverse prover som ska tas samt ett recept på sömnmedel. Efter en alldeles för lång tid av sömnstörningar (kan inte somna, kan inte somna, kan inte somna, förbannade ben som hela tiden vill springa när jag vill sova) ska jag försöka bryta ett mönster. Känns som ett nytt lågvattenmärke på något vis. Men sömn är viktigt.

Magen är fortfarande upp och ned, men de akuta symptomen borta. När jag hörde min egen röst beskriva hur jag mår i kroppen insåg jag saker som är ganska trista. Som att ambition och arbete fortfarande är något jag har alldeles för svårt att hantera.

Min mage är kaputt. Men det är inte något magvirus. Lutar åt matförgiftning eller någon form av stressreaktion. Har åtminstone fått i mig näring och det känns som jag kommer överleva. Har dessutom konstaterat att batteriet till min laptop gått åt pipan. Datorn har betett sig underligt de senaste dagarna och alldeles nyss märkte jag att batteriet expanderat som om det håller på att explodera. Jobbigt. Dessutom måste mina kameror in på rengöring och service.

Kaputt, med andra ord.

Trettio sekunder innan kvällens avsnitt av Dexter tar slut börjar jag känna mig illamående. Trettio sekunder efter att eftertexten börjat rulla är det ett faktum. Jag blir sängliggande något dygn.

Ella var sist ut den här gången.