jag pratar med mig själv

Jag har velat se Francois Ozons film Tiden som finns kvar (Le Temps qui reste) länge, och nu har jag sett den. Mycket bra.

Den senaste veckans kalla väder har kylt av och ut vårt hus. Så ikväll tänder vi säsongens första brasa. Trots att det fortfarande är sommar några timmar till.

Jaha. Hanna och hennes kompisar har lekt i skogen. Tjuv och polis. Inget nytt, det har de gjort många gånger. Men… idag var det några killar med.

Bra saker med idag:

1. Manu Chao har äntligen släppt sin nya skiva
2. Asfaltdjungelns indianer verkar bli fler
3. Det verkar som helgen är helt ledig

Nu har det varit rabalder om Muhammedbilder igen. Konstnären Lars Vilks och Nerikes Allehanda har profilerat sig i nationella och internationella medier. En lyckad PR-kupp för bägge. Kanske räknade man inte med att vissa troende muslimer inte heller den här gången skulle uppskatta att få sin profet avbildad, inte ens som rondellhund.

Således har nu ett antal knasiga regimer protesterat i knasiga ordalag. Ett antal upprörda människor har demonstrerat. De utövar sin yttrandefrihet och blir nu anklagade för att själva inte respektera denna yttrandefrihet.

Såväl medie- som kulturelit står bakom publiceringen. Förstås. Liksom det politiska etablissemanget. Pressfriheten är viktigast. Jag köper det. Men jag köper inte dubbelmoralen jag anar i den här debatten. Leker med tanken vad som skulle hända om jag gjorde ett bildmontage av kungen idkandes sexuellt umgänge med ett djur av något slag och kallade det för konst och samtidskritik. Leker med tanken om att någon dagstidning publicerade bilden på ledarsidan för att stå upp för det fria ordet.

Vad skulle hända då? Har en känsla av att samma elit som nu står upp för pressfriheten skulle visa vart gränsen går och försvara kungen istället.

För mig är det uppenbart att religiösa människor – oavsett tro – inte är mycket värda i vårt samhälle. De förväntas – och ska självklart – respektera det sekulariserade samhällets lagar och regler hela tiden. Men varför respekterar inte samhället troende människor tillbaka? Yttrandefrihet förutsätter respekt. Inte censur, men respekt och förståelse för att människor i en demokrati har rätt att tycka, tänka och tro vad de vill – och säga det.

Till och med troende. Även den som tror på Gud, Allah, Jehova, Ukko eller någon annan abstrakt figur har rätt att inte hålla med. Således gör de som idag demonstrerar utanför Nerikes Allehandas tidningsborg vid Svartåns strand i centrala Örebro helt rätt. Lika rätt som tidningen gjorde när de publicerade bilderna.

Åsiktsmångfald är bra.
Alltid.

Hela den här grejen med att alla människor i västerlandet ska vara på plats på arbetet, dagis och skola klockan åtta på morgonen – vad är det för trams egentligen? Ella och jag ligger i sängen och har svårt att komma upp. Camilla som börjar tidigt rapporterar att det är fyra grader ute. I sängen är det varmt och skönt. Min mobilväckare skrålar ut Hammarbyramsor på hög volym. Jag stänger av och klacken börjar om. Ganska behagligt. Ella ligger bredvid och halvvaknar långsamt.

Efter en stund kommer Hanna in med brådmogen röst och säger att vi måste gå upp nu för klockan är halv åtta. Hon kommer minsann inte tjata på oss mer.

Ingen dör om vi kommer lite senare idag. Ingen av oss ska sätta igång en maskin. Jag lämnar in en skarp protest mot sättet vi människor i Sverige organiserat vår vardag. Trams. Jag arbetar med kommunikationsstrategier. Det kan jag göra när som helst under dygnets timmar. Men lagen, avtalen och kulturen säger att jag måste göra det inom ramen för flextiden.

Min elvaåring är redan förstörd av detta schema. Tar det för givet. Min treåring håller på att lära sig.

Passerar Hallsberg. Järnvägsporten till mitt forna hemland Närke. Är lite trött och tågsentimental efter att ha redigerat bilder på brudpar i någon timme. Det var här jag växte upp, träffade Camilla och blev pappa till Hanna. Här har jag släkt, goda vänner och minnen av platser och händelser. Saknar det ibland, men längtar inte hem.

Mitt hem är söder om Söder nu.

Människorna runt omkring mig läser Stieg Larsson, Camilla Läckerg, Dagens Industri och jobbar i avancerade excel-ark. Själv sitter jag och lyssnar på en skiva jag ska recensera och redigerar bilder. På det här tåget fungerar internetuppkopplingen. Mitt möte i Göteborg slutade som jag ville och det känns som dagen blivit bättre.

Jag konstaterar att den underjordiska gången mellan Centralstationen i Göteborg och shoppingkolossen Nordstan är minst lika omysig som gången mellan Centralen och T-centralen i Stockholm. Trots dragspelarens molliga toner.

Varför har alla dragspelare träningsoverallsbyxor, förresten?

Sitter på ett X2000 till Göteborg. Åker första klass för första gången. Bra pris. Internet ingår. Nätverket och min dator vägrar dock förstå varandra. Efter en timmes försök med konfigurering ger jag upp. Arg som ett bi. Bredvid mig sitter två gubbar och gnäller över allt mellan trängselskatt och sommarvädret. De har fina, dyra kläder.

Jag gnäller också. Fanfanfan.

På kvällen står jag i en förortshiss. Hämtar tågbiljetter. Ska åka långt i morgon. Tur och retur.

Sängen håller fast mig stenhårt. Lyckas till sist kämpa mig fri från dess grepp men missar min slot i trafiken med tjugo minuter. Det gör att bilresan till Kungsholmen som brukar ta femton minuter idag blir fyrtiofem minuter lång. Köer vid fyra checkpoints gör att jag missar bonuspoängen hela vägen.

Arbetslivet i Stockholm. Sju grader på morgonen.

Dagens bild är tagen med mobilen under det att vi är på väg hem efter att träffat doktorn.

Har börjat inse en sak, nämligen att jag verkligen trivs på sjukhuset. Mitt i detta grå betongkomplex av miljoner kvadratmeter som vid en första anblick känns som Gulag slår nämligen ett hjärta som gör att tiden går långsammare, kontakten mellan människor djupare och allting varmare. Sjukhuset gör mig lugn. Får mig att känna mer.

Kanske galet, men jag trivs väldigt bra där.

Barnen och jag har varit på B86 och träffat doktor Svante. Bägge hade bra Hba1c (kan vårdlöst översättas till långsiktigt medelvärde av blodsocker). Växer normalt och uppvisar inga komplikationer alls. Ella fick två klistermärken och en liten mjuk mus. Hanna fick prata nästan hur mycket hon ville.

Det sanna Sverige är en kul webbplats som med bilder visar hur efterblivet vårt land kan vara. Stuvsta har förärats en bild. Den är tagen på vår härliga mataffär/pizzeria/kinakrog som ligger i korsningen Huddingevägen/Ågestavägen. En riktigt ful plats, faktiskt. Väl värd en plats i det sanna Sverige.

Är hemma på lunchen och vilar en stund innan jag ska med barnen till diabetesmottagningen för terminens avstämning och koll. Konstaterar att det är strax över tio grader ute. Vinden är iskall och det faller tunga droppar av regn. Löven har gulnat hastigt och det känns som att hösten inte nöjer sig med att viska om sin existens längre.

Idag är det höst på riktigt.

Året står och funderar i ingenmanslandet mellan sommar och höst. Jag tar en bild och försöker fånga känslan. En av blommorna som fortfarande är kvar står modell.

På väg ut från jobbet frågar en av min kollegor om jag tappat sugen. Förklarar att jag inte har det. Men att jag har svårt att ta mig ur sommaren och att jag slutat röka för ett par timmar sedan. Efter några minuters promenad stöter jag på en tre medmänniskor som ser vilse ut. De frågar efter Rålambshovsparken. Eftersom vi står längst nere på Igeldammsgatan (mot Karlbergskanalen) erbjuder jag dem skjuts till Rålis eftersom jag kör förbi där. Det visar sig att de är tre skånska stå-uppare som ska möta STHLM Live-gänget i fotboll innan det är premiär någonstans på Kammakargatan. De blev glada och förvånade över att det fanns så vänliga stockholmare.

Jag har inte tappat sugen. Tvärtom.

Du som känner mig vet kanske att fotografi är en av mina stora passioner. Sedan ett par år har jag återupptagit och utvecklat en gammal hobby och ägnat mer och mer tid åt den, med goda resultat. Faktum är att det går så bra att två kontrasterande faktum har uppstått:

1. Jag har fotograferat så mycket att det passionerade avbildandet av familjen inte längre är så passionerat. För många bilder på för kort tid under sommaren har gjort att jag för stunden endast fotograferar på uppdrag, inte privat. Inspirationen för det dagliga upptäckandet av livet behöver komma tillbaka, och kommer göra det efter lite vila.

2. Jag är mycket närmare att föverkliga en dröm – nämligen den att arbeta med fotografering, formgivning, författande av text och rådgivning i kommunikationsfrågor i egen regi på heltid. Har fastnat för den del av landet jag lever i och börjat märka att efterfrågan på mig och mitt arbete ökar i allt snabbare takt. Skissar nu på att öppna min egen byrå någon gång. Oklart när, men jag kommer göra det.