jag pratar med mig själv

Magen och hjärtat är fulla av känslor. Först en bröllopsfotografering med ett par jag tycker mycket om. På en plats jag saknar. Sen ett bråddjupt samtal om känslor tillsammans med nya fina människor jag bryr mig om. Och så en snabbtitt på lägenheten min lillebror och hans familj flyttat in i som nya stockholmare. Sist en skön fika och promenad i Vinterviken med vänner.

Jag letar. Försöker känna mig hemma. Fortfarande. Kanske kommer jag aldrig göra det. Men jag börjar tröttna på att söka. Kanske drabbar den stora insikten mig imorgon när jag tillsammans med mina kollegor börjar planera 2011 års verksamhet. Kanske inte.

Gonatt.

Försöker inte tänka på att det lilla skavsåret i magen börjar kännas igen. Det är fortfarande sommar. Men alla mail som letar sig in i mobilen, de liggande köerna av fotojobb, terminsstarten som ligger ett par dagar bort gör det svårt att bortse från att det riktiga livet måste ställas på vänt snart.

Igen.

SM för gatumusikanter i Mariefred. Ett perfekt tillfälle att samla ihop fyra sköna snubbar och lika många sköna snubbor plus ännu fler sköna stora och små barn en helg för att prata, grilla, spela musik och hänga. Ett grymt initiativ. Mitt i tropik-chocken. Dessvärre lyckades jag landa den traditionella rötmånadsförkylningen precis samtidigt. Feber, lätt andnöd och yrsel gjorde mig rätt slak vilket dämpade min glädje en aning och gjorde att jag och min familj fick korta vår tänkta helg till en kväll och en dag. Men, ett heltrevligt dygn blev det. Finfinaste sällskapet, svängig musik och en silvermedalj i SM för gatumusikanter till en kvartett som aldrig spelat på gatan förr.

Jag gör gärna om det. När som helst, men utan feber.

Sedan jag kom tillbaka till stan har två störiga ovänner börjat göra sig påminda. Prestation och krav. Jag försöker ignorera dem.

Igår kväll såg vi på Eden Lake. Efter tjugo minuter ungefär fick jag tokångest. Gick undan en stund. Sen snabbspolade vi filmen och tittade liksom i smyg. Det var den otäckaste film jag någonsin sett. Helt utan övernaturliga inslag. Bara människor. Sköt in många vansinnigt obehagliga känslor i mig. En effektiv sammanfattning av mycket av det som jag är rädd för i samhället jag lever i. Med ett slut som är poetiskt i sin ondska och uppgivenhet. Och alldeles, alldeles hopplöst.

Se den om du vill må dåligt en stund. Eller kanske vakna till.

En torsdagmorgon i Huddinge. Ungdomar tar på sig den vita mössan och gör sig redo för något stort. På en förskola gör sig Monica redo för något annat stort. När arbetsdagen är över behöver hon inte längre arbeta för att ha råd att leva. Kramar. Tårar. En fast punkt i tillvaron försvinner. Kvinnan som tagit extra hand om mitt lilla barn de sista åren går i pension. Efter ett långt och hårt arbetsliv. Samtidigt som ungdomarna i de vita mössorna firar att det är deras tur att ta plats.

Någonstans mittemellan står jag och är tom och förvirrad. Solen skiner och det är en fantastisk sommarmorgon.

Ont i huvudet, check
Ont i magen, check
Ont i bröstet, check
Klar för nästa vecka, un-check.

Det har gått en timme sedan senaste gången Facebook kallade på uppmärksamhet för att någon uppdaterade sin status. Push-meddelandena från min äppelmärkta telefon kommer inte längre. De flesta har nog varvat ned nu. Jag läser. Och skriver. Försöker få ihop ett klokt förslag för en viktig utvecklingsinsats. Ett beslutsunderlag. Ett delprojekt.

En ganska bra tid att läsa och skriva. Natten. När inga andra tankar tar plats. Inga andra människor vill ha uppmärksamhet.

Igår var en jobbig dag. Inatt var bättre.

Söndag: Lägenhetsvisning i Årsta. För litet, för sunkigt. Byter däck. Är för svag i armarna. Skiter i det. Åker med stora barnet och köper ny vattenflaska till hamstern. Lägenhetsvisning i Årsta igen. Finfin lägenhet. Många människor. Åker till Mandy’s för en dubbel espresso. Träffar en gammal kollega vid Årstaviken. Hon har just opererat bort en knöl från sitt bröst. Hon har med sig sin livskamrat, som skrivit en bok som hjälpte mig en gång. Hon pratar om hur fantastiskt det är att se solen gå upp över vattnet och Söder från sin lägenhet där vid vattnet. Jag förstår det. Inser att vi inte har råd att flytta. Tappar sugen. Provar däcken igen. Tar i så att jag bryter sönder fälgkorset. Köper ett nytt. Däcken bytta. Tvättar bilen. Kollar jobbkalendern för nästa vecka. Funderar på att raka huvudet igen.

Hej måndag!

När jag hör min pappa vara ledsen blir jag förtvivlad. Så har det alltid varit. Och kommer alltid vara, förstår jag nu. Samtidigt som jag inser vad mina egna barn kanske känner lite för ofta. Jag saknar min pappa. Eller kanske snarare att vara liten. När pappa gjorde alla rätt hela tiden. När han var den där stålmannen, idolen, stora famnen och allt det där som jag själv också var för några år sedan för mitt stora barn och borde vara nu för mitt lilla.

Ett dödläge måste nog brytas snart. Mitt liv i moment 22. Får nog prata med min pappa om saken.

Först ställde mäklaren som skulle kolla in vårt hus in. Sen gick vi på visning av en lägenhet som i stort sett låg på Essingeleden. Sen på en visning där priset var så lockande att det kom så många människor att det inte gick att se själva lägenheten för alla nackar. Samtidigt lekte Ella med sin bästis som kommit hem från fjällen.

Söndag, bloody söndag.

Jag håller inte måttet. Levererar inte det jag borde. Eller jobbar med fel saker. Just nu snurrar allt bara runt. Inga avslut. Inga vägar ut. Får inte till det. Jag borde byta liv. Eller åtminstone livsstil.

Synd bara att jag varken har mod eller råd.

Det brinner i mitt huvud. Upp, ned, in och ut. Och så en gång till.

Tusen saker måste fixas. Viktigast är att få igång telefon/internet igen, att få igång pelletspannan igen och få taket fixat. Synd att pengarna är slut. Magen känns sur och nu åker jag till kontoret och tar reda på vad som legat där och jäst på mitt bord en vecka.

Spännande.

En kort sammanfattning av första kvartalet:

Istiden är här. Framtiden har tittat förbi, men drog vidare eftersom ingen var intresserad. Döden har förändrat något och jag hoppas nog lite för mycket på en grej som inte kommer hända. Än.

Jag laddar för fullt för en ny besvikelse. Och en begravning. Men allra först en vecka i Tyskland. Life ain’t no rehearsal.

Nämen. Kalendergenomgång:

Söndag 21/3
08:00 Innebandymatch Täby
14:00 Barnkalas
15:00 Innebandymatch Huddingehallen
19:00 Handla mat och galonisar

21:00 Kolla Zaragoza-FCB
21:45 Byta vatten i akvariet
22:00 Andra halvlek
23:30 Gör klart bilder till tre olika kunder

Måndag 22/3
09:00 APT
14:30 Utvecklingssamtal Hanna

Tisdag 23/3
Heldag + övernattning med jobbet. Gruppsykologi och IDI-profiler.

Onsdag 24/3
Fortsättning. Åter Huddinge 18:00.
19:00 Lasta in, köra och lasta ur något ton pellets (eftersom istiden aldrig tar slut, men pelletsen gjort det)
23:00 Jobba med saker jag inte hunnit med eftersom jag varit på internat.

Torsdag 25/3
08.00-21.30 (cirka) Arbete på viktigt event i Flemingsberg.

Fredag 26/3
08:30 Gå igenom allt jag missat under veckan.
14:45 Gå med Ella till tandläkaren

Lördag 27/3
10:30 Innebandymatch i Tumba

Söndag 28/3
14:45 Innebandymatch i Huddingehallen.

Måndag 29/3
Hundra mil i bil. Söderut. Sen förväntad tysk ledighet en vecka tillsammans med Hanna.

Det där är den teoretiska planeringen för kommande vecka. Med all säkerhet lär den ändras. Jag hoppas träffa min pappa bland annat.

Idag kändes livet lite extra viktigt. Solen sken. Tio grader varmt. Jag tog några djupa andetag. Spelade upp en låt i huvudet för min pappa. Jag känner att jag vill träffa honom nu. Ge honom en stor kram och hjälpa honom att bära. Men han måste göra det han måste. På sitt sätt. Himlen blev en profil rikare igår. När min pappa förlorade sin livskamrat och C och M förlorade sin mamma.

Khoma – Hyenas

Direct Management | MySpace Video

Klockan är 22:24. Det är torsdag. Jag försöker planera de kommande timmarnas och dagarnas arbete. Samtidigt är mitt huvud någonstans utanför USÖ i Örebro där livet nu rinner ur en människa jag bryr mig om. Där en annan människa jag älskar blir ensam kvar. Ett telefonsamtal. Ett SMS. Det kanske tar slut nu. Samtidigt försöker jag komma ifatt med lönearbetet. Och den egna firman. Dokument ska skrivas klart. Event planeras. Bilder ska redigeras och levereras. Nästa vecka är dygnet runt.

Jag har inte ork. Livet känns som ett hån just nu. Så jag sätter på den sorgligaste låt jag vet. ”Hyenas” med Khoma. Något måste ta slut. Något annat börja. Under tiden försöker jag hålla masken. Och agendan. Så jag öppnar InDesign. Word. Photoshop. NX2. Späder ut det som är viktigt i det oviktiga.

Väntar. Och känner mig liten, ensam och handlingsförlamad.

Egobilder. För att påminna mig om hur jag inte ska se ut. För att påminna mig hur ett tomt skal utan energi ser ut.

En solig dag om några månader kommer jag titta på de här bilderna och tycka att jag tar mig själv på för stort allvar. Kommer nog rodna lite också. Ytterligare några månader senare tycker jag förhoppningsvis samma sak. För jag vill inte hamna här igen och igen och igen och igen.

Före (planering):
Jobba i egna studion ett par dagar. Åka skidor med stora barnet i slutet av veckan. En lugn och behaglig vecka där jag skulle passat på att klara av en del gamla grejer som ligger och väntar.

Efter (utfall):
Kräskjuka barn. Inte jobbat en sekund. Nu ett barn som vägrar äta annat än godis. Som skulle behöva dropp istället och en omstart. Och ett barn som säger att det är perfekt skidväder på fredag. Den enda dag jag kan jobba den här veckan. Mailen från lönerarbetet meddelar mig om att högarna av saker som måste fixas växer snabbt.

Konsekvens:
Jag blir galen. Hur fan kan jag leva så här? I mitt liv finns det inte utrymme för sjukdom. Ändå lever jag med den 24 timmar om dygnet. Well, jag hoppas lilla barnet börjar äta och blir stabil. Då kan jag åka skidor med stora barnet på fredag. Sen har jag ju hela helgen på mig att göra veckans lugna arbete.

Rop på hjälp? Nej. Det stadiet är passerat sedan länge. Där här är mest ångest som pyser ut ändå.

Jag kanske behöver lite dropp också. Psykodropp.