jag pratar med mig själv

Jaha. Traditionsenligt skriver tidningar, pratar radio och sänder teve inslag om att vuxna människor inte klara av att hålla 30 utanför skolor och förskolor. Det har blivit just en tradition. Att vi diskuterar och förfasas lite vid höstterminens start för att sen skita i det resten av året.

Jag blir dagligen omkörd av bilister för att jag håller 30 där hastigheten är begränsad till just det. Min upplevelse är att det nästan alltid är snubbar som har bråttom. Snubbar i hantverkarbilar. Snubbar i dyra säljarbilar. Unga och slitna snubbar i risiga bilar. Samt en och annan snubba.

Här kommer ett ödmjukt förslag för att ta den traditionen till nästa steg, handling.

1. Ta bort alla parkeringsmöjligheter utanför skolor och förskolor så att vi föräldrar slutar skjutsa våra barn i bil.
2. Sätt upp såna där fina kameror som automatiskt blixtrar till och registrerar de idioter som skiter i barnen och kör för fort.

Kom inte med några ekonomiska argument emot detta. Många kommuner tycker att det är för dyrt med kameror. Och det är därför de sitter på statens vägar, men inte på kommunernas. Strunta också i att berätta om morgonstress och att det är bråttom till jobbet för oss stackars föräldrar.

För jag vill inte höra att våra barn inte är värda att satsa på.

Vi kan lösa det här problemet ganska enkelt. Eller fortsätta prata om det en gång om året.

Pretentiös rubrik? Well, det är den inledande paragrafen i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Den är rätt pretentiös. Men oerhört viktig. Jag funderar rätt mycket på den nu när svensk valrörelse pågår. För mig handlar det om människosyn. Hur människor som samlas i politiska partier och vill ha mitt stöd ser på andra människor. Nästan alla dessa människor som samlats i partier verkar tappa förmågan att se just människor. Alla vill bygga det perfekta samhället. Där människan reduceras till en byggsten. En byggsten som ska se till att systemet bibehålls eller utvecklas. En populär figur i valrörelsen. Ett problem resten av tiden.

Men i det systemet, oavsett ideologi, är sällan människor födda fria och lika i värde och rättigheter. Det är alltid någon som är avvikande. Som inte får komma in i landet. Som ska betala mer skatt än andra. Som ska leva upp till hårdare krav än sina medmänniskor.

Systemet kräver det. Ibland kallas det integrationspolitik. Ibland fördelningspolitik. Eller något annat. Det handlar om att definiera vilka som förväntas göra mer än andra för att det perfekta samhället ska uppnås. Att någon annan ska anstränga sig mer. Skärpa till sig. En rak konsekvens av människans grundläggande instinkter. Att en grupp definieras genom att några inte får vara med. Någon är fiende. För mig vittnar det om en negativ människosyn. Ett underkännande av människans goda vilja. Total brist på tillit och hopp.

Inget bra sätt att bygga en bra värld. Där alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. Så vad är alternativet, frågar jag mig själv. Eftersom jag inte vill framstå som en gnällig, uppgiven cyniker. Jag vet inte. En ny renässans kanske. Insikten om att vi oftast är kloka som människor. Att vi vill väl. Både för oss själva och andra. Men, att vi inte klarar av det i stora grupper där vi alla reduceras till särintressen.

Återta människan. Reclaim the human being. Eller något sånt.

I natt lyssnade jag på Anna Odells sommarprat. Jag har lyssnat på många tänkvärda sommarprat i år, men ingen har berört mig som Anna Odell. Kanske lite läskigt att jag känner igen mig i det hon berättar. Kasten mellan mörker och ljus. Känslorna. Jag önskar att alla som dömde ut henne lyssnar. Folkdomstolen var snabb och skoningslös för något år sedan. Men jag tycker Anna Odell skapat en unik och fantastiskt konstupplevelse. Som säger något som oss. Om henne. Om livet.

Bara hennes musikval är värt stående ovationer. Så gå in och lyssna på poddcasten. Och leta upp musiken. Nu.

Har inte orkat sätta mig in den här Wikileaks-grejen. Inte ens innan de senaste turerna. Noterar bara en läskig känsla i magen efter att det känns som att väldigt många direkt avfärdar en kvinnas ord och upplevelse som en del av någon stor konspirationsteori. För varför skulle den amerikanska regeringen sätta dit snubben för sexbrott i Sverige. Landet där sexbrott nästan aldrig leder till straff överhuvudtaget?

Den stora läckan eller avslöjandet de senaste dagarna, är väl ungefär som vanligt, att en kvinnas ord inte betyder något. Att de inte ens är värda att kolla upp. När folkdomstolen sammanträder.

Det om något känns sorgligt, läskigt, tråkigt och uppgivet.

Läser nu att ett par män som är S-politiker köpt sex under partiets valupptakt i Stockholm. Då kanske vi kan sluta läsa nya insinuanta utspel från S-håll när det gäller Littorin. Eftersom det ännu en gång visar sig att en idiot är en idiot är en idiot. Rent personligen. Oavsett partifärg.

Män som ser kvinnor som objekt som går att köpa och gör det har knappast någon ideologisk anledning till det. De är idioter bara.

Camilla, Hanna och jag åkte in till stan. Jag behövde besöka Telia och göra ett par andra ärenden. Plus att vi ville lukta på staden igen. Well, det var fullt med människor som jagade något odefinierat samtidigt som en tung stank av avlopp låg över city. Kändes så där. Lätta känslor av ”kniven-på-strupen”, leveranskrav och prestationer gjorde sig påminda. Känslor jag inte smakat på under flera veckor.

Så det var skönt att komma hem och titta på Ellas solrosor. Sommar.

Bilder från stan finns på Facebook.

Igår kväll såg vi på Eden Lake. Efter tjugo minuter ungefär fick jag tokångest. Gick undan en stund. Sen snabbspolade vi filmen och tittade liksom i smyg. Det var den otäckaste film jag någonsin sett. Helt utan övernaturliga inslag. Bara människor. Sköt in många vansinnigt obehagliga känslor i mig. En effektiv sammanfattning av mycket av det som jag är rädd för i samhället jag lever i. Med ett slut som är poetiskt i sin ondska och uppgivenhet. Och alldeles, alldeles hopplöst.

Se den om du vill må dåligt en stund. Eller kanske vakna till.

Med risk för att bli elitistisk stilbloggare kommer jag här med ett officiellt uttalande:

1. Det är inte okej för män att gå med bar överkropp i stadsmiljö. Inte på McDonald’s, Coop eller H&M. Oavsett om magrutorna är många, små och hårda, eller få, stora och mjuka.

2. Det är absolut inte ok för de hurtiga hanar (50+) som cyklar till jobbet i cykelbyxor att ta av sig på överkroppen när de cyklar i stadsmiljö. Skäl enligt ovan. Plus, plus, plus.

På väg till jobbet mötte jag två sådana hanar. Har inte hämtat mig riktigt än. Det finns någon fysisk lag som gör att buken letar sig mot marken på ett oerhört ocharmerande sätt i den framåtlutande position en cyklist har.

Så jag uppmanar de män det berör att ta intryck av hur kvinnor för sig i det offentliga rummet. Med eller utan cykel.

Okej. Det här som hänt. Jag måste tänka lite. Konflikten i sig är så stor att jag inte kan ta ställning. Jag kan inte tillräckligt mycket. Vad jag däremot kan är att känna avsky för alla de stenhårt formulerade propagandabloggar, twittringar och kommentarer från massor av andra människor som borde hålla käft och tänka efter. För just det känns som en av de jobbigaste saker som ligger i världen för att någonsin ta steg för att lösa själva konflikten.

Alla dessa förutfattade och fastlåsta meningar.

Det handlar väl om människor. Människor som du och jag, klämda mellan olika typer av cyniska människor i två politiska läger. Som mer eller mindre dagligen är beredda att offra andras liv än sina egna. Som beordrar människor att ta liv. Jag är trött på att läsa om sånt här nu. Inatt dödades ett antal till.

För att någon ville sätta ned fötterna. För en sjuk princip. Propagandan haglar från bägge sidor. Helt utan tanke på att människor fortsätter lida på bägge sidor av konflikten. Det är så kallt och cyniskt att en mörkerman som jag framstår som rena allsångsledaren.

Det här är inte på riktigt. Det kan det inte vara. Livet på låtsas. Synd att det kräver riktiga liv.

– Mir Abbas Safari var den ensammaste människa jag träffat, säger en av dem. Han hade bara ett enda nummer inlagt i sin mobiltelefon.

Läs artikeln på DN:s webbplats. Läs den nu.

Idag är det krigsrubriker på kvällstidningarnas löp. De korkade och efterblivna européerna röstade inte fram vår låt till final. Så nu krävs det att vi lägger ned skiten. Men var det inte just det Europa hjälpte oss med igår kväll? De lade ned oss. Dömde ut oss. Om vi ska lägga ned något så föreslår jag att vi väljer något vi kan lägga ned. Det kommer bli väldigt jobbigt och kräva massor av energi för oss fåtal svenskar att lägga ned alla de andra.

Det är lättare att vi lägger ned oss själva. Eller bara accepterar att lilla lilla Sverige och vi som lever här inte är universums (eller ens Europas) medelpunkt.

vs.

Idag vill jag kunna köpa ny musik med Nikola & Fattiglapparna, Peter Morén och Moto Boy på iTunes. Eller kunna lyssna på den på Spotify. Idag ska nämligen de nya skivorna med dessa artister släppas. Med tanke på att skivor känns som en nittonhundratalsgrej förvånar det mig att jag måste vänta på att den ska finnas tillgänglig digitalt.

Ett annat nytt exempel är Tomas Andersson Wij, som förvisso släppt sitt senaste alster på iTunes, men inte på Spotify.

Vad är målet? Att musiken ska laddas ned via torrents? Släpp musiken, släpp sargen.

Jamie Oliver håller brandtal på TED. Kolla in det.

Cynikern, dvs jag, blir inspirerad och konstaterar samtidigt att det här är något människor diskuterat i min del av världen väldigt länge. Det kommer inte förändra något. Vi är rädda för mördare, terrorister och vargar samtidigt som vi äter oss själva till döds. Och matar våra barn med saker som förkortar deras liv.

Världen förändras. I det här fallet inte alls. Eftersom bolag, kommunala förvaltningar och andra instanser styrs av ekonomer vars uppdrag är att skapa tillväxt med mindre insats.

Om och om igen.

Jag har tröttnat på att önska mig saker som inte slår in. Eller hoppas på saker som inte händer. Därför är det bara en sak jag vill ha den kommande veckan. Mer snö och gärna lite kallare väder. Det vore toppen.

Se där. Så lätt är det att vända på perspektivet. Är glaset halvfullt eller halvtomt?

Men vänta nu alla optimistkonsulter… Det är fortfarande skitkallt och ganska mörkt. Kollektivtrafiken funkar inte. Biltrafiken inte heller. Snöröjarna kommer fortsätta göra sitt bästa för att inte göra det bättre. Och så vidare.

Men, det är allt jag önskar mig, så jag kommer inte bli besviken. Tvärtom.

Hurra. Eller?

Förr: Prata med
Nu: Etablera en plattform för dialog

Världen förändras. Och att lyssna på P1 på morgonen är en bra grej.

Det här känns väl så där…

Gula bandet som säljs till förmån för svenska soldater i tjänst utomlands.

Odalrunan.

Tio år i huvudstaden. Jag saknar fortfarande min morgontidning. DN och SvD känns mest som slätstrukna resultat av rädda redaktioner som vill konkurrera med Sveriges Radio och Sveriges Television. Inga lokala nyheter av klass. Rätt rudna internationella nyheter mest baserade på nyhetsbyråklipp.

Så jag lyssnar på P1 och går snabbt igenom några bloggar, Facebook, BBC News, CNN, The Local (Sverige och Tyskland), DN och SvD på webben. Ingen njutning. Bara blixtsnabb scanning av omvärlden.

Jag saknar morgontidningen. Så mycket att jag avslutar med att gå in på Nerikes Allehandas webb. Och den är sorgligt innehållslös. Inte ens min gamla morgontidning håller stilen.

Världen förändras.

Databasservern är överbelastad. Som jag. Därför legat nere. Bloggen flyttar över till en annan server någon gång det närmaste dygnet. Jag kanske följer med.

OKEJ, eftersom en hel liga av reaktionära motorjournalister och tycka-tillare just nu i kör sjunger att dubbfria vinterdäck dödar måste jag få replikera med en tonsäker solostämma:

Det gör dubbade däck också. Genom att de bidrar till att det frigörs massa partiklar som sedan letar sig ned i människors lungor och lever fan.

Jag kör således dubbfritt. Och försiktigt. Eftersom det allra bästa sättet att inte dö bakom ratten är att anpassa körstil och hastighet efter omständigheterna. Hela frågan är egentligen rätt tramsig. Men eftersom jag är rätt allergisk mot den här reaktionära uppstötningen som många som skriver om bilar har (om i stort sett alla nya tankar kring just bilar) kände mig tvungen att harkla till.

Dubbfritt dominerar i Europa. Troligtvis av en anledning.