jag pratar med mig själv

Jaha. Traditionsenligt skriver tidningar, pratar radio och sänder teve inslag om att vuxna människor inte klara av att hålla 30 utanför skolor och förskolor. Det har blivit just en tradition. Att vi diskuterar och förfasas lite vid höstterminens start för att sen skita i det resten av året.

Jag blir dagligen omkörd av bilister för att jag håller 30 där hastigheten är begränsad till just det. Min upplevelse är att det nästan alltid är snubbar som har bråttom. Snubbar i hantverkarbilar. Snubbar i dyra säljarbilar. Unga och slitna snubbar i risiga bilar. Samt en och annan snubba.

Här kommer ett ödmjukt förslag för att ta den traditionen till nästa steg, handling.

1. Ta bort alla parkeringsmöjligheter utanför skolor och förskolor så att vi föräldrar slutar skjutsa våra barn i bil.
2. Sätt upp såna där fina kameror som automatiskt blixtrar till och registrerar de idioter som skiter i barnen och kör för fort.

Kom inte med några ekonomiska argument emot detta. Många kommuner tycker att det är för dyrt med kameror. Och det är därför de sitter på statens vägar, men inte på kommunernas. Strunta också i att berätta om morgonstress och att det är bråttom till jobbet för oss stackars föräldrar.

För jag vill inte höra att våra barn inte är värda att satsa på.

Vi kan lösa det här problemet ganska enkelt. Eller fortsätta prata om det en gång om året.

Lämnar ön strax efter lunch. Kliver in hemma fyra timmar senare och äter en snabb och minimalistisk måltid, byter väska och sätter mig i bilen tillsammans med Ella och Camilla för att åka de dryga fyra timmarna upp till Mora och Starlet Cup. Innebandy och vårsol den här helgen.

Noterar att det finns minst lika många amerikanska bilar som människor i trakterna mellan Sala och Avesta.

Från Schleswig-Holstein till Södra Stockholm på elva timmar och femtio minuter. Från öppen horisont till bottenfrusna sjöar som inte tinat än. Den betonggrå väggen till dimma som mötte oss över Öresund. Den tjocka täta barrskogen som kapslar in oss från Småland och norrut. Stockholmstrafiken som möter oss redan i Linköping. Tack och lov för glädjen av att återförenas med lilla barnet och älsklingen.

Tillbaka.
Nu kör vi vidare.
En natts sömn, sen vardag.

Omlagd väg. Från Kiel till Puttgarden och färjan över till Rödby för att ta kortast möjliga väg genom Danmark. Räknar med att tanka i Malmö och sen åka E4 hela eftermiddagen och kvällen. 909 kilometer. 10 timmar och 8 minuter säger Google Maps. Jag säger 12 timmar åtminstone.

Radioskugga till och med Malmö. Men först sova och äta frukost. Hej då fantastiska norra Tyskland. Hoppas värmen kommer på riktigt nu. Det har åtminstone varit skönt att slippa se snö/is/slask en vecka.

Nu ska jag lyssna på Schillers Atemlos som jag fick i påskpresent. Hurra.

08:45 lämnar vi Alby bakom oss. Då har resan börjat på riktigt. Det är grått, fuktkallt och regnigt. Sverige visar sig från sin mest färglösa sida. E4 genom Sörmland är som vanligt sömnig. Först när vi kommer till Vättern börjar det kännas som att det händer något. Halva Sveriges största sjö ligger fortfarande under is konstaterar Hanna och jag innan vi tar dagens lunch hos Köttclownen i Jönköping. Sen väntar Sveriges kanske tråkigaste motorväg, den oändliga sträckan E4 tar igenom Småland. Bara tallar och spikraka mil. Hela tiden. Men till sist dyker Skåne upp som en tröst och när E6 tar vid i Helsingborg börjar till och med molnen lätta en liten aning och regnet slutar falla konstant. Tankar i Rosengård och tar sedan bron över sundet och fortsätter de fyra filerna västerut från Köpenhamn. När vi kommer över Stora Bält känns det som att världen börjar. Kort paus och sen står vi på. Strax före tyska gränsen skingras molnen och solen visar sig en stund, för att gå ned lagom till vi parkerar bilen i Suchsdorf, Kiel. Tolv timmar. Från snö och is till försiktigt grönt och knoppar på tolv timmar.

Wir sind zurück.

Här kommer ett alldeles gratis PR-tips till ledande personer i organisationer som SJ, Banverket och SL. Be om ursäkt. Säg förlåt. Tala om för era kunder att ni inte klarat av att göra det kunderna kan förvänta sig av er. Så kan ni börja om sen. Få nytt förtroende. Sluta samtidigt att ge kunderna orealistiska förväntningar på era tjänster. De är nämligen oftast betydligt sämre än ni försöker ge sken av. Att åka tåg är dyrt och opålitligt. Som att köpa en lite för dyr lott med lite för dålig vinstplan.

Titta på hur japanska företag agerar. Nu senast Toyota. Som bett om ursäkt om och om igen för de kvalitetsproblem företagets bilar dragits med.

Var ärliga. Börja om. Era nuvarande strategier funkar inte jättebra. Att skylla på vädret fungerar inte. Inte heller att skylla på regeringen. Eller varandra.

Säg förlåt.

Det är viktigt. Eftersom bilen just nu leder med 11-0 där jag bor. Det är inte så bra. Samtidigt som människor (förvisso rätt idiotiskt) slutat tro på den globala uppvärmningen eftersom det varit skitkallt och toksnöigt här den här vintern. Om de tjänster ni erbjuder fortsätter vara så mycket sämre än bilen kommer det göra förutsättningarna för oss att minska utsläppen och bygga smart kollektivtrafik betydligt sämre.

Så säg förlåt. Nu.

Jag kan bara tolka den senaste veckans spårkrångel och de olika uttalanden som kommit från officiellt håll så här: Vi har nu fått en gräns för när det inte är någon idé att ens tro på tågen.

Den går vid minus tjugo. Då gäller bilen eller bussen.

Om inte annat kan väl det vara bra att veta. Att SL, SJ, Banverket och de andra slutar leverera vid minus tjugo.

Vi är insnöade. Den kommunala snöröjningen hinner inte med oss. Så vi lägger dagen på lite navelskådning i form av:

• städ
• tvätt
• sunk
• blogglagande

Hanna ska iväg på innebandy i eftermiddag, men det känns som att det blir svårt att ta sig iväg. Hoppas någon högre upp i hierarkin bestämmer sig för att skjuta upp den här omgången.

Minus elva grader. Plus femton centimeter. Julstämning.

OKEJ, eftersom en hel liga av reaktionära motorjournalister och tycka-tillare just nu i kör sjunger att dubbfria vinterdäck dödar måste jag få replikera med en tonsäker solostämma:

Det gör dubbade däck också. Genom att de bidrar till att det frigörs massa partiklar som sedan letar sig ned i människors lungor och lever fan.

Jag kör således dubbfritt. Och försiktigt. Eftersom det allra bästa sättet att inte dö bakom ratten är att anpassa körstil och hastighet efter omständigheterna. Hela frågan är egentligen rätt tramsig. Men eftersom jag är rätt allergisk mot den här reaktionära uppstötningen som många som skriver om bilar har (om i stort sett alla nya tankar kring just bilar) kände mig tvungen att harkla till.

Dubbfritt dominerar i Europa. Troligtvis av en anledning.

Idag provade jag att åka kollektivt till min studio på Bäckvägen. Enligt SL:s reseplanerare skulle det teoretiskt ta ungefär 30 minuter från min busshållplats till Telefonplan. I praktiken tog det 65 minuter. Well, jag fick mingla på buss och tunnelbana. Hann dricka gokaffe och röka ett gäng cigaretter på vägen.

När snön har smält kommer jag ta moppen. Då kommer det ta ungefär 20 minuter. Sweet.

Att åka tåg är skönt. Tid att tänka. Att reflektera. Titta ut över ett hastigt passerande landskap som varierar mellan inget och mänskligt. Komma fram till en ny plats med nya människor och nya erfarenheter. Eller komma hem till pulsen och mångfalden i stan.

Jag gillart.

Det här borde vara gratis när man använder det. Och finansieras via skatten istället.

Kan inte låta bli att reflektera lite över Robert Collins lilla inlägg i dagens Aftonblad. Han är lite upprörd över att svenskarna köper att fler miljöbilar nämligen. I början av hans text står följande:

Är bensinen slut som bilbränsle?
Som många hävdar.
Nej, inte alls.
Alla sådana påståenden grundas antingen på okunnighet eller så handlar det om religiöst fundamentalistiska partsinlagor.

Frågan är om det inte är Collin som är ute och cyklar i sin hjärnas oändliga irrgångar här. För inte kan väl ens denna knaskonservativa bilaktivist tro på allvar att svenska bilar kommer gå på bensin om femtio år. När oljan är slut eller finns i så små mängder att priserna är så höga att endast de allra rikaste företagen eller nationerna har råd att köpa den.

Släpp sargen. Släpp oljan. Etanolen är inte nirvana. Inte ens biogasen. Men de är iallafall steg på vägen mot att ställa om en ohållbar teknisk lösning för något så primitivt som att frakta runt människor från en plats till en annan.

Det finns inte tillräckligt med olja kvar på planeten för att det Collin skriver ska kunna hända. Vad han grundar sin text på vet jag inte riktigt. Men, det skulle kunna vara okunnighet. Eller kanske religiöst fundamentalistiska partsinlagor.

Sedan ett par veckor använder jag Navigons nav-app till min iPhone. Funkar alldeles utmärkt. Här nere i Tyskland är den mer eller mindre oumbärlig. App:en funker ypperligt tillsammans med den tyska infrastrukturen och skapar avspänd körning. Enkelt sätt att mata in destination och POI:s. Skapa etapper etc. Bra visning i såväl 3D som 2D.

Och faktiskt, den funkar lika bra i Sverige.

07:35 Alfred Nobels Allé Flemingsberg. Vi startar.

09:58 Norra Vättern. Första bensträckaren.

11:07 Småland har inget slut.

15:00 Svedala. Ella sträcker ut.

16:22 Öresundsbron. Lämnar Sverige.

17:44 Stora Bält.

18:07 rastplats. Kollar någon annans läckage.

19:46 på gränsen mellan Danmark och Tyskland.

Skjutsade Camilla till Skavsta på eftermiddagen. Eftersom en stor mängd 08-drönare skulle till landet var det trafikstockning på E4 söderut. Vi fick ta bakvägarna till Södertälje och sen flyga på en halv meters höjd i rekordfart till flygplatsen. Det gick. På vägen tillbaka kunde jag köra i lugnare tempo hem till barnen. Hann få ner pulsen under färden och tänka en hel del.

Jag blir lugn av att köra bil. Det är som att jonglera. Gör att sinnena skärps.

Först några idiotiska grejer.

• En otroligt fånig och sexistisk annons i Metro
• En regeltrogen busschafför
• Ryan Air tipsar om strippklubbar i sin flygplanstidning

Sen några sköna grejer.

• Tjugo-tjugofem grader när vi kliver ur planet i Lübeck
• Tysk gästfrihet
• Massor av intryck

Det är vansinnigt skönt att se att min mamma hittat en bra lägenhet och kommit väldigt långt på en vecka med att flytta in i den. Det är också vansinnigt skönt att bli emottagen av våra tyska släktingar som om vi vore en del av deras omedelbara familj.

Det är bra och skönt att åka moppe. Men inte när jag fastnar i köer av bilar som är så primitiva att de måste förbränna bensin även när de står still i köer. Då andas jag avgaser. Det smakar fan.

Allt om motor rapporterar idag att Sverige har EU:s mest bränsletörstiga bilpark. Knappast förvånande i ett land där den som kör en småbil är fattig/skum och vi är uppväxta med att Volvo och SAAB är normen. Dessutom noterar jag med viss fasa att de framgångsrikaste hantverkarna där jag bor helst kör runt i stora amerikanska pickuper med V8.

Svenskar och bilen. Som amerikaner och skjutvapen.

Själv kör jag en alldeles för stor Ford Focus (Flexifuel) men vill byta ned mig till en smart minibil, typ Toyota IQ. För vår familj skulle en sån liten bil tillsammans med elmoppen räcka för 90 procent av vårt behov.

Nu är nya moppen avplastad och uppladdad. Idag körde jag först Hanna till innebandyn och sen åkte Ella och jag till min mamma och fikade. Även den nya moppen är en E-max 110s. Lite bättre byggd än förra årets modell. Känns också mer snål med energiförbrukningen. Lite segare på gasen av den anledningen. Nu ikväll har jag skruvat på packboxen och säsongen kan därmed börja.