jag pratar med mig själv

Skriver det här inlägget på en iPad. Den ersätter min fyra år gamla MacBook Pro som ska strippas, rensas och pensioneras. Från och med nu jobbar jag med bilder på en stationär iMac, tar hem lönearbetet på en MacBook och kollar mail, kalender, Facebook, blogg etc med iPad och min iPhone 3G.

Apple gör teknik jag gillar.

Noterar att Apple nu är USA:s näst högst värderade företag. Typ. De har gått om Microsoft. Det har att göra med aktiekurser och annat jag inte riktigt förstår. Vad jag däremot förstår är att det går bra för Apple. Ett innovativt företag som hittat ett par rejält lukrativa affärsmodeller och är världsmästare i marknadsföring. Jag är övertygad om att framgångarna handlar om de intuitiva produkter och tjänster företaget erbjuder.

Att ett sånt företag värderas högt känns inte förvånande. Sen kan haters från olika sidor få hata hur mycket de vill.

All den här tekniken. Stressar mig. Gör mig beroende. Kontakten med människor jag tycker om. Som inspirerar. Hjälper mig att tänka och vara. Kamera, dator, iPhone, Wordpress, Pixelpost, Facebook, Twitter, Gowalla… jag gillart. Lite för mycket. Och nu har hårdvara och mjukvara tillsammans med infrastruktur krånglat lite för mycket.

Jag inför nolltolerans. Fungera eller dö. Det är teknikens hårda villkor nu. Min gamla trotjänare, en fyraårig MacBook Pro fick känna på det här nu på kvällen. Just nu kopierar jag över iTunesbiblioteket och några andra viktiga dokument från den datorn till en lös hårddisk.

Eftersom slaget den fick rakt uppifrån av min knutna näve tog. Och jag tror den inte riktigt kommer återhämta sig.

Anger management. Nolltolerans. Gör att jag behöver fixa:

• Ny e-legitimation
• Nytt bank-id
• Ett gäng nya lösen från olika webbhotell och andra service providers
• En ny laptop (på sikt)

Dåligt beslut av mig förstås. Att slå. Men tro mig, det kändes väldigt skönt. En liten stund. Dessutom tror jag 365bilder.se är klar att öppnas igen efter ett par veckors intensivvård. Alla gamla bilder är borta, men vi är tillbaka.

Tisdagsgrejer:

Gå från Windows till Unix.
Försöka rädda två års bilder från backup.
Planera produktfotograferingar.
Skicka fakturor.
Frysa.

Allt till bra musik.

Databasservern är överbelastad. Som jag. Därför legat nere. Bloggen flyttar över till en annan server någon gång det närmaste dygnet. Jag kanske följer med.

Får nog fundera över den här ett tag. Jag hade större förhoppningar, men filmen på sidan väcker onekligen ett visst ha-begär. Som vanligt.

Google utökar. Nu har de kommit med en applikation till sina mobiler, dvs Android, som sopar rent i navigatorsbranschen. Tydligen dök både TomToms och Garmins aktier när detta blev känt. Jag förstår varför.

Jag har funderingar på att komplettera min Apple-miljö med en Android-telefon nästa år. Det är synd att inte Google och Apple samarbetar lika mycket längre.

För en stund klär jag mig i analytikermössan och ställer frågan: Att Apple godkänner Spotify till iPhone, är inte det en ganska stark indikator på att Steve Jobs kommer presentera en uppgradering av iTunes 9 september? En uppgradering som innebär att även iTunes börjar strömma allt sitt innehåll till en fast månadsavgift.

Jag har svårt att se att Apple skulle godkänt Spotify om företaget hade minsta rädsla för att förlora intäkter på sin musikförsäljning. Därför tror jag att vi får se strömmande iTunes från 9 september. Och då är det frågan hur intressant Spotify kommer kännas.

Så jag låter mig själv lite naivt hoppas på att iTunes presenterar en sådan lösning. Som också innehåller film och teveserier för oss som fortfarande inte fått tillgång till detta. Alternativt presenterar Apple bara ett gäng uppgraderade iPods. Vilket känns lite fattigt i så fall.

Vår uppkoppling till Internet har stabiliserat sig efter en tids glappande. Nu funkar den inte alls. Vi kanske borde säga upp den fasta uppkopplingen till telenätet eftersom Telia inte klara av att leverera kontakt. 3G funkar och täcker nog våra husbehov. Inte mina firmabehov dock, vilket leder till nya frågeställningar.

Sedan ett par veckor använder jag Navigons nav-app till min iPhone. Funkar alldeles utmärkt. Här nere i Tyskland är den mer eller mindre oumbärlig. App:en funker ypperligt tillsammans med den tyska infrastrukturen och skapar avspänd körning. Enkelt sätt att mata in destination och POI:s. Skapa etapper etc. Bra visning i såväl 3D som 2D.

Och faktiskt, den funkar lika bra i Sverige.

Hanna vill/behöver en ny mobil. Jag köper argumenten.

Hon vill ha en Sony Ericsson w995. En skitdyr telefon som går att använda som spelare och har en 8.1 megapixelkamera. Lite GPS-funktioner också. Den är inte något annat än en utveckling av den mobil hon har. Jag vill att hon ska ta över min iPhone 3G. Så kan jag köpa en 3GS. Eller så tycker jag hon ska ha en HTC Magic, den första telefonen i Sverige med Googles OS Android. Jag är trött på att köpa skitmobiler av den gamla skolan, nu när det kommit produkter som inte blir gamla efter ett år, eftersom de utvecklas av de program och applikationer du förser den med.

Hon tycker min iPhone är för repig. Och så går det inte att byta låtar med kompisarna lika lätt. Goddammit, jag orkar inte förklara det här med upphovsrätt och sånt en gång till. Samhället, lagarna och min dotters generation är inte kompatibla. Därför vill hon hellre ha en skitdyr tramstelefon.

Och får behålla den hon har istället.

Jag funkar inte tillsammans med mina hushållsmaskiner. För någon vecka sen konstaterade jag att kaffemaskin två inte heller den inte orkar vara med längre. Nu på morgonen började mixern vi gör smoothie i ryka och lukta illa. Det lönar sig inte att köpa billiga grejer som inte klarar av dagligt arbete. Eller så är det mitt karma som är vansinnigt dåligt.

Vi pratar ett par gånger varje dag via Skype. Camilla och Hanna. Camilla och jag. Och så Ella. Betydligt skönare kommunikation än telefon. Visst pixlar det sig och hänger sig då och då. Men, me like anyways.

Imorgon släpps Skype-applikationen till iPhone. Utmärkt säger jag. Nu fattas bara ett trådlöst nätverk på jobbet.

Får en HP Laserjet av enklare modell av min mamma. Hon har köpt en ny. Men, sen visar det sig förstås att HP:s snikskrivare inte vill fungera med andra operativsystem än Windows. Jag tar en kunskapsrunda ut på webbens forum och en halvtimme senare har jag installerat skrivaren i mitt Airportnätverk så att den kan skriva ut från alla våra datorer.

Och svaret fanns på ett Linuxforum. Knasigt.

Jag tycker inte om att pilla med sånt här, men det är alltid uppfriskande att hitta lösningar bortom det tillverkarna tänkte sig.

Jag är spekulant på den här sköna kameran. I sig inte värd ett dugg med tanke på att det inte längre finns film att köpa till den, annat än på Internets auktionssajter. Men, eftersom jag är en sucker för Polaroid har jag luskat rätt på två paket film som kommer räcka till tjugo bilder. När jag nu gör digitala polaroider måste jag en gång i mitt liv göra riktiga också.

Nu är familjen Welander en enbilsfamilj igen. Den röda lilla Toyota Aygon har flyttat hem igen. Den bodde hos oss i två år och imponerade med sin spartanska stil och snåla bränsleförbrukning (cirka 0,5 liter/bil i stadstrafik har den dragit). Nu ska vi klara oss med Forden och elmoppen är det tänkt. Snön får ta och smälta så ska det nog ordna sig.

Men, ändå känns det lite som ett felval. Vi borde löpa småbilslinan fullt ut. Jag provkörde Toyotas nya minibil IQ och den kändes oerhört smart. Samma motor som i Aygon, dvs en trecylindrig minimotor, men i en bil som trots att den är mindre än en Smart kändes lika rymlig som vår Ford inuti. Åtminstone i förarsätet. En bil som alla som kör i stan borde ha. Liten, lättkört, bränslesnål och bekväm, vilket jag inte kan påstå att Aygon var. Kommer IQ i en hybrid eller renodlad elvariant är den en vinnare. Redan nu skulle den vara ett bättre alternativ för oss än Forden, eftersom den drar mindre bränsle och kostar mindre i drift. Dessutom är det ganska onödigt att vi åker runt i en stor kombi, när de flesta av våra resor inte transporterar fler än en eller två av oss.

Efter att ha passat på att provköra Prius en gång till och resonera lite med en bilsäljare om månadsekonomi och koldioxidutsläpp styrde Hanna och jag fötterna mot busshållplatsen och tog bussen hem. Jag gillar inte att åka buss. Att sitta i nedslitna dieselmonster ihopträngd med massa människor jag inte känner samtidigt som en stressad busschaufför kör ryckigt är inte min grej. Bussen kommer aldrig kunna ersätta bilen för mig. Hellre går jag, vilket väl vore bra för hälsan och troligtvis är det jag kommer få göra till vägarna är snöfria.

Well, hopp om livet är det. Solen värmer allt mer och det dropprinner överallt ute samtidigt som fågelkvittret blir allt tydligare. Synd bara att vi hittat en befarad takläcka och ser ännu mer pengar fladdra iväg borta vid horisonten. Men, det är inget att gnälla över. Jag har valt att bo i villa.

Nu har det kommit en riktigt bra App för oss svenska iPhone-användare som använder Telia som carrier. Gå till AppStore och sök på ”homerun” och ”wifi”. Där lär du kunna lagra dina Homerun-uppgifter och slippa fylla i dessa varje gång din iPhone hittar en av Telias surfzoner. Jag ska prova.

Ett par dagar med blidväder och luftfuktighet så hög att luften går att ta på har traditionellt gjort sönder vårt internet. Eller rättare sagt utrustningen i den stolpe som sitter på gatan utanför och ska säkerställa vår ADSL-uppkoppling. Så fort vädret blir så här dör den. Det är ganska makabert, jag bort tio minuter från Slussen, men har ett bredband håller jordkuleklass.

Alltså får jag ta ut mitt SIM-kort från iPhonen och lägga över det i min gamla Nokia för att kunna använda den som 3G-modem. iPhone går nämligen inte att använda som 3G-modem eftersom Apples partner i USA, AT&T, inte tillåter detta. Det skulle nämligen göra att de inte kan fortsätta ta ut samma överpriser på just den tjänsten som de gör idag. Vilket enligt Apples och AT&T:s amerikanska affärslogik förstås också ska vingklippa iPhones funktioner även i Europa.

Lösningen på problemet med uppkopplingen är egentligen ganska enkel. Antingen byter den som äger infrastrukturen, dvs Skanova, ut den felaktiga utrustningen eller gräver ned telefonlinan i marken från gatan till mitt hus. Det kommer varken Telia eller Skanova vara intresserade av dock, eftersom det kostar pengar. Pengar de tycker jag kan betala i så fall. Därför tycker de att det är bättre att jag köper en tjänst jag inte kan använda när det är blidväder.

Så istället fortsätter vi slösa med deras resurser. Jag ringer och felanmäler, de skickar ut en gubbe som klättrar upp i stolpen, plåstrar om utrustningen lite och åker hem. Vi brukar göra så minst en gång om året och nu är det dags igen. Idiokrati i dess renaste form. Ingen tjänar på det långsiktigt. Men varje utryckning gör att Flextronics eller något annat legoteknikerföretag kan skicka en faktura till Skanova som i sin tur kan skicka en till Telia.

Under tiden har jag svårt att betala mina. Eftersom mitt internet har gått sönder.

Har just skickat iväg ett mail till den svenska importören av E-max (märket på min elmoppe) som löd så här:

Hej X!

Har du något kreativt förslag på garantireparation på min moped? Körde den idag till jobbet (sju grader varmt i Stockholm idag) och det var tragiskt. Sista kilometern hem fick jag köra med urladdade batterier och dessutom började började belysningen glappa för att till sist dö.

Det kändes inget vidare att krypa fram utan belysning i mörkret.

Sträckan jag körde var idag 5,5 kilometer. Mopeden gick alltså från fulladdad till noll på 4,5 kilometer.

Jag hoppas verkligen inte att jag ska hamna i något limbo mellan återförsäljare och importör eftersom ingen av de ÅF som fanns i Stockholm vid tiden för mitt köp, mars 2008, finns kvar.

MVH
Fredrik Welander

Min E-max 110s är alltså död. Och ingen av de återförsäljare som fanns i Stockholm när jag köpte den finns kvar. Nu hoppas jag importören ska ta ett rejält kliv framåt och lösa problemet. Jag har garanti kvar på produkten, mind you. Om inte, lär jag följa upp det på något lämpligt sätt. För som läget är nu har jag investerat mer än 30.000 kronor i vad som skulle vara ett säkert, energisnålt och utsläppsfritt fordon, men som i dagsläget är en oanvändbar produkt som inte har en tiondel av den kapacitet som den uppges ha och som dessutom inte ens klarar av att hålla belysningen igång. Och de som har sålt den till mig har lagt ned verksamheten.

Det var väl inte det som skulle bli effekten av att jag köpte en elmoped? Jag tror ju på lösningen. Så här nöjd var jag när jag hämtade moppen 20 mars förra året. Nu känns det som jag tagit kölapp till utmärkelsen 2008 års naiva dumstrut. Men jag har fortfarande tilltro till att någon kommer tala om för mig att jag inte behöver den kölappen.

Lovar att återkomma i ärendet.